Jag tyckte äldre människor verkade tömda på energi, tömda på livsglädje, tömda på upptäckarlust. Nu vid 47 förstår jag bättre. Man blir inte alls tömd, man blir påfylld av något. Ett inre lugn. Till viss del ersätts energin av lugnet, men hallå, det är inte tråkigt! Tvärtom är det ren och skär harmoni att slippa all jakt.
Jakt på upplevelser. Allt roligt händer där jag inte befinner mig. Måste vidare, måste vidare... annars missar jag det bästa.
Jakt på pengar. Man blir nog lite, lite lyckligare om man har mer pengar. Är det inte så? Jag måste spara mer. Så att jag kan göra det där, och det där, och det där.
Jakt påprylar. Nog blir jag gladare om jag ger mig nya soffkuddar, den där klänningen, halsbandet ..?
Jakt på det perfekta livet. Tänk om det här inte är rätt man/hus/arbete/levnadsform för mig. Tänk om jag ska leva ett helt annat liv. Panik!
Jakt på vänner. Många vänner = jag är en intressant människa = jag lever ett fullvärdigt liv.
Men, kära barn, en dag ska du upptäcka att inre lugn, harmoni, har mer med dig själv än med omgivningen att göra. Den insikten är både en befrielse och ett ok.
Befrielse för att du kan lägga ner dina vapen, hämta andan och avsluta jakten. Ok därför att du inte kan skylla på andra människor hela tiden. Du inser att det är du som är ansvarig för ditt liv.
Ditt allmänna livsmissnöje (för att du kanske lever fel liv?) kan inte längre kanaliseras till en person eller en omständighet. "Om bara inte chefen vore så dum i huvudet, då skulle allt vara bra. Om bara inte svärmor vore en idot, då skulle allt vara bra. Om bara inte ..."
Du kan inte längre se dig som ett offer för diverse omständigheter. Du måste själv och utifrån dina förutsättningar omforma ditt liv och, tyvärr, kanske tvingas göra människor besvikna och ledsna på vägen.
Sluta fira jul på det där stället. Sluta åk till den där familjen varje sommar. Sluta gå på parmiddagar med den där energislukande kärringen. Sluta ha grillkvällar med den där snålvargen som aldrig bidrar utan bara ska ha.
Det är fascinerande att träffa riktigt svårt sjuka människor som ofta kan förefalla mer tillfreds med livet än de kärnfriska i ens omgivning.
De människorna har fått ett perspektiv som gör att de ser det viktiga, bortom grumset. Så blir det när man inser att tiden är utmätt, vilket den är för oss alla.
Men eftersom man inte vet hur lång tid man får, finns det bara en väg att gå.
Sug tag i det goda. Se det vackra.
Så att du är snäll mot dig själv. Så länge du har dig.
Då blir du också snällare mot andra.
Trevlig sommar!