Ta sms. Det smartaste kommunikationssättet när det handlar om snabba ja- eller nej-frågor som inte är av komplicerad karaktär. Överlägset ett telefonsamtal.
Kvinnorna i min omgivning - mamma, dottern, bästisen, systern - håller med. Männen gör det inte. Enträget har jag försökt uppfostra dem i flera år, men det är lögn i helsike att få dem att begripa storheten med sms:
Det går fort.
Du avbryter inte den andre som kanske är inbegripen i något viktigare, av akut karaktär. Typ ser till att såsen inte skär sig. Kör bil. Målar naglarna.
Du ges chans att kolla upp vissa saker innan du svarar.
Men nej. Jag skickar ett kort sms till Helggubben, min lillebror, mammas karl, grannen Knack, min exman, en manlig kollega, ett manligt intervjuobjekt ...
Jag vill bara stämma av något litet. Och vad händer? Jo, de ringer upp! Varför då? Och om jag inte kan svara så pratar en del in sitt svar, så att jag måste ringa upp min Eurovoice för att få ett ja eller nej. Om jag har täckning alltså. Ghaaa.
Jag föredrar det skrivna ordet även när det gäller kärlek, romantik och vänskapsförklaringar. Det finns något väldigt rart med korta, väl formulerade sms. Och så kan man ju spara dem. Ofta är de av annan karaktär än de där slentrianmässiga avskedsreplikerna i telefonen.
Min bästis, min dotter och några kvinnliga kolleger är fenor på det här. När jag minst anar det kommer en liten rad som får mig att brista ut i gapskratt ... eller bli så lyckligt varm i hjärtat att skinnet knottras.
Du är långt borta. Jag är här. Men just precis nu är du hos mig i mina tankar. Det är vackert. Lite haikukänsla. Lågmäld cyberkontakt som inte storvulet klampar på och måste ses och applåderas av så många som möjligt, likt Facebookmonstret.
Även vid bråk föredrar jag skrift (dock inte sms förstås) framför tal. I alla fall i den första, mest infekterade, fasen. Fegt, tycker vissa.
Vid rejäla gräl är det så himla lätt att slänga ur sig ogenomtänkta saker i affekt. Tillmälen som man egentligen inte menar, men som i värsta fall stannar kvar hos den som får dem kastade över sig. I infekterade bråk har vi så svårt att verkligen lyssna på den andre. Det blir bara ett jäkla gapande. Och så efterverkningarna: "Så där har jag aldrig sagt. Gud, vad du ljuger!"
Det handlar inte om att ha MVG i svenska språket. Det handlar om att tvingas rannsaka sig själv, sina känslor och avsikter. Bedriva egenterapi. Vända och vrida på argumenten för att nå fram till kärnpunkten. Och att överlämna den, utan alla de överdrivna förstärkningsord som kan trilla ur munnen i stridens hetta.
För man vet, att det skrivna ordet finns kvar.
Kanske för all framtid.
Det är inte feghet. Det är mod.