Alla släkter har sin beskärda del av ouppklarade familjekonflikter. Så också min. Ofta är det kring jul dessa trauman kommer upp till ytan. Så också hos oss. Eller nej förresten, vårt trauma kommer inte alls upp till ytan, ens efter de obligatoriska julsnapsarna, så laddat är det.
Vi talar inte om det, men det ligger som en blöt yllefilt över hela julhelgen. Under resten av året bäddas konflikten in i fetvadd, men varje jul blottläggs den och hugger till som en dolk i släkthjärtat.
Mamma och jag har inte kunnat prata ut om detta, trots att vi levt bakom fasaden i nära 30 år. Det är minerad mark.
Både hon och jag älskar att laga mat, vi byter ständigt recept och jag ringer henne stup i kvarten om allt mellan märgpipor och potatisplättar.
Men det finns en rätt vi aldrig tycks lära oss, trots tappra försök, år ut och år in. Och visst, ibland har det blivit hyfsat, men hittills har ingen av oss lyckats få till BÅDE smak och konsistens i en och samma årgång. Och det är så jäkla pinsamt för det handlar liksom om en Äkta Husmors Baskunskaper. En rätt man bara måste klara av. För att den är en svensk klassiker, för att den är så lätt (ha!), för att alla älskar den.
Mammas man har vissa år tafatt försökt plåstra om vårt öppna sår genom att undslippa sig ett försiktigt: "jo, men i år blev de väl ganska bra?". Det kallar jag kärlek! Men både du och jag vet att han ljuger, eller hur mamma? För OM det varit så att du något år verkligen lyckats knäcka koden så vet jag att du stolt som en italiensk matmatrona hade kommit sättande till mig, med segerviss blick låtit mig smaka - och därmed avgjort kampen om vem av oss som blir först med att lyckas på riktigt.
Men det har du aldrig gjort. Du säger att du lyckas, men du ljuger, mamma.
Och ja, jag ljuger också.
Jag till och med skyller på andra för att slippa stå ensam med skammen. I år fick stackars Helggubben skulden. Han har diskat min stekpanna med diskmedel en gång, alltså är det hans fel att allt gick åt skogen. Igen. Det är lumpet. Jag vet. Jag är en dålig människa, men jag står åtminstone för det.
Det är dags att se sanningen i vitögat, mamma, och jag vill därför sänka min stekspade, sträcka ut en blötlagd hand och få slut på detta till synes livslånga elände.
Vi måste lägga det bakom oss och gå vidare. Skräcken är att jag i framtiden sitter vid din dödsbädd med ont i själen över att vi aldrig vågade vara ärliga. Att vi båda ska ta våra livslögner med oss i graven.
Alltså: Kära mamma! Du och jag är duktiga på väldigt mycket inom matlagning, men VI KAN INTE GÖRA KÖTTBULLAR. Någon av oss. Ska vi säga så?