Antalet hemlösa ökar. Vi ser dem inte på gatan, de har oftast tak över huvudet. Men de har inget eget hem. De bor hemma hos släkt eller vänner, de lever mycket trångt, många är hänvisade till oseriösa hyresvärdar och korta andrahandskontrakt. De är vår tids nomader mot sin vilja. I en serie reportage berättar vi om den dolda hemlösheten i Östergötland.
Märta Berg Strömmare har sökt otaliga lägenheter, men alla värdar har med olika ordalag avböjt att ta emot henne som hyresgäst. Hon har skulder, men inte tillräckligt dålig ekonomi för att få ekonomiskt bistånd av kommunen. För ett år sedan blev hon uppsagd från en fastighet som hon hyrde tillsammans med sin son, dotter och deras familjer. Det var en fastighet med flera hus, så de hade alla var sitt eget boende. Där bodde de i fem/sex år tills fastighetsägaren sa upp dem. Sonen och dottern med familjer hittade boenden i Linköping, men Märta fick inget napp.
Därför sökte hon upp socialtjänsten och fick prata med vänliga handläggare som hjälpte henne att registrera sig som sökande hos hyresvärdar i Linköping. Från fastighetsföretagen får hon fortfarande med jämna mellanrum erbjudanden om lägenheter, men hon har slutat att svara på dem. Efter att ha gjort det under lång tid och många gånger har hon gett upp.
– De svarar via mejl att de inte ta emot hyresgäster med skulder. Så fort de får mitt personnummer är det stopp.
- Jag har annonserat och sökt boende i flera andra kommuner, men jag vågar inte bo för långt bort från mina sjukvårdskontakter, min hälsa är inte bra, säger hon.
När vi ska träffas väljer hon Espresso house vid Trädgårdstorget. Här brukar hon ofta sjunka ned i en fåtölj med en slät kopp kaffe för att skriva på sin surfplatta.
– Orden, säger hon, har alltid varit mitt redskap.
Ända tills hon gick i väggen för tjugo år sedan. Sakta har de kommit tillbaks till henne och nu redigerar hon en bok som hon skrivit om sitt liv.
– Det är ett smärtsamt arbete, men jag vill att mina barn ska få min version av allt som hänt.
Hon kommer klädd i en svart kappa och hon känns igen av att hon har en grå kalufs. Hon är trött och har ont i kroppen. I fickan har hon sin sprayburk med nitroglycerin som hon ibland behöver för att få hjärtat att pumpa syrerikt blod. Hon behöver den nästan alltid när hon ska ta sig upp för de många trapporna till lägenheten där sonen med familj bor. Där finns ingen hiss och i lägenheten är det trångt men hon får låna en soffa och ett förråd där hennes tillhörigheter står. De är inte många. Ett köksbord, en säng och några lådor med målningar. Sedan hon låg på sjukhuset för sin utbrändhet har hon målat i olja men nu har hon ingenstans att måla.
Hon har utöver sonen en dotter med tonårsbarn i Linköping. Där sover Märta också ibland. På en madrass.
– Jag kan inte bo mitt inne i barnens familjer hela tiden. Det är inte de som säger ifrån, de hjälper mig. Men det känns inte bra. På dagarna driver jag ofta på sta´n, eller sitter här, säger hon.
Märta vill inte att detta blir en snyfthistoria. Därför går vi på orsaken till att hyresvärdarna backar; skulderna. En del av skulden härrör från ett sprucket äktenskap. Den ursprungliga skulden har vuxit sig stor med ränta på ränta i decennier.
– Mannen som jag var gift med pendlade mellan kärleksförklaringar och hot. Jag visste till sist inte längre vad orden betydde. Jag levde som i en dimma. När jag kom ur förhållandet kraschade jag och orkade inte ta tag i något på många år.
Men hon har också skulder med färskare datum. Hon ersatte aldrig den förre hyresvärden fullt ut. Pengarna räckte inte till både flytt och de sista fakturorna, erkänner hon.
– Jag ville hjälpa barnen också.
Har du provat skuldsanering?
– Jag har tappat förmågan till att ta tag i sådant.
Men kronofogden har mätt ut och varje månad dras knappt fem hundra kronor från sjukpensionen. Efter det har Märta sextusen femhundra kronor att disponera varje månad. Tillsammans med bostadstillägg skulle det räcka till en hyra. Det tycker både socialen och hon själv.
– Jag är rätt förnöjd och har inga stora krav på tillvaron.
Märta gör plötsligt halt i sin berättelse. Hon sträcker på sig i fåtöljen och säger med bestämd röst.
– Det finns en tendens i samhället idag att skylla en sådan situation som jag hamnat i på våra invandrare. Det ställer jag inte upp på. Jag upplever inte att det finns en tillräckligt stark politisk vilja att lösa bostadsbristen. På 50-talet när mina föräldrar drogs med i den stora flytten söderut från Ångermanland, fick de möjlighet att bygga ett egnahem i Sollentuna. På 70-talet byggdes miljonprogrammen. Men vad gör man nu? Det borde finnas en rimlig möjlighet för alla att ha ett hem.
Märta berättar att hon aldrig förut varit utan bostad. Det är jobbigt att bo i en väska och hon har med tiden blivit väldigt trött och ledsen.
– Jag är alldeles hemlös, säger hon och lutar sig tillbaka igen.
Kroppen värker och håglösheten har tagit över. Sjuttio år gammal, med betalningsanmärkningar och nykter. Det är dåliga odds på bostadsmarknaden.
– Kanske hade det varit lättare om jag varit missbrukare, funderar hon.
Men så tänds något i hennes ögon.
– Jag får vara med när ettåringen, mitt barnbarn, tar sina första steg. Små barnaarmar som sträcker sig mot mig och jag får blöta pussar. Allt är inte mörkt.
Hjälp oss att berätta om hemlösheten!
Saknar du ett eget hem? Har du erfarenhet av svarthandel med hyreskontrakt? Kontakta oss så vi kan fortsätta att berätta om hemlösheten som drabbar allt fler.
johan.sievers@ostgotamedia.se 010-1429104
tina.gerdien@ostgotamedia.se 010-1429105