Färjan Fredrika tog oss över Bråviken, linfärjan och lillasystern Elvira över Slätbaken.
Men långt före träffen med tjejerna höll vi på att ställa till det i mörkaste skogen, Kolmården.
I djurparkens safaripark var vi. Ska man följa Östergötlands landskapsgräns, eller länsgräns, så passar man förstås på när tillfällena dyker upp. Som safariparken. Sörmlandsgränsen är bara någon mil bort.
Ställa till det, var det ja. Vi höll på att göra en lama lam.
Den hade lagt sig på körvägen. Mitt på. Med en husbil blir det väldigt trångt. Hjulparet på passagerarsidan strök staketet in till vildhundarna, hjulen på förarsidan kittlade laman i ändan och jag kan gå ed på att det fortfarande hänger lamaull på vänster framhjul. Men flytta på sig?
Nej.
En som rörde på sig var däremot 15-åriga Malin Franzén från Kvarsebo. Hon fanns inte i safariparken, utan henne hittade vi nere på färjeläget i Säter, dit hon cyklat för att åka färja till jobbet i glass- och korvkiosken på andra sidan i Skenäs.
- Det är mitt sommarjobb och jag jobbar bara helger och tjänar bra, sa Malin och avslöjade att hon ska shoppa för pengarna. Kiosken på Kolmårdssidan drivs av Torsten och Birgitta Eriksson som bor på gården Säter.
- Vi har haft den här kiosken i 43 år och går och hoppas på att vi ska få kommunalt vatten så att vi skulle kunna utöka verksamheten med camping, sa Birgitta.
En som aldrig stannar och fikar hos henne, i alla fall inte när han jobbar, är färjskepparen Lars-Erik Hillman. Han hinner helt enkelt inte. Vägverkets färja Fredrika lägger till en gång i halvtimmen, släpper av bilar, tar ombord nya åt andra hållet (max 30 personbilar), och åker. Fast på andra sidan, på Vikbolandet, där får han tio minuters vila.
- Fredagar är det som mest bilar söderut. Det är Stockholmstrafiken som ska söderut, söndagar ska de tillbaka igen.
Tidigare jobbade han, sitt efternamn till trots, ute på de stora haven, och senaste jobbet före färjan på Skenäsleden, körde han vegetabilisk tanker på Nordsjön.
-Jag har kört ett par år här nu, och det kan allt blåsa här också, berättade han innan han och maskinchefen Jan Lyberg var tvungna gå ombord igen. Nya bilister väntade.
Från Hillman är steget inte långt till ett annat gammalt märke: Morris.
I en läcker och blänkande grågrön Morris Minor från 1952 reste Borås-paret Bo-Göran och Lizzie Thorin.
-Vi har varit på Morris Minorträff i Oxelösund, berättade paret och Bo-Göran sa att han köpte bilen för 20 år sedan och att den har gått ungefär 16 000 mil. Marschhastigheten var 70 -75 kilometer/timmen.
- Den kan gå lite fortare, men man frestar inte en gammal vän.
Precis. Därför körde vi ganska långsamt till Arkösund. Där pågick en seglingstävling och alla tjusiga grosshandlarvillor på parkett klappade fönsterbleck och plåttak så snickarglädjen spred sig till nybyggena på den ljuvliga sommarorten.
Själva snickrade vi ihop text och bild på en gräsplätt i Stegeborg.