Runt 20 000 observationer görs av privatpersoner kring fÄgelbord och matningsstationer runt om i landet, statistik som sedan rapporteras in till Birdlife Sveriges projekt "VinterfÄglar inpÄ knuten".
ââMĂ„nga har uttryckt farhĂ„gor om att smĂ„fĂ„glarna blivit mĂ„nga fĂ€rre, men det visar inte vĂ„ra observationer. Det Ă€r ungefĂ€r samma antal fĂ„glar varje Ă„r, sĂ€ger Niklas Aronsson som Ă€r talesperson för organisationen.
VÀdret har en viss betydelse för hur mÄnga smÄfÄglar som dyker upp vid matningsstationerna och lÄter sig rÀknas. Kalla och snörika vintrar Àr det fler fÄglar som visar sig.
ââFĂ„glarna har större yta att söka föda pĂ„ nĂ€r det inte Ă€r sĂ„ mycket snö och befinner sig ute i naturen i stĂ€llet för att besöka en fĂ„gelmatning. Lite trĂ„kigt för oss, men vĂ€dret kan vi inte sĂ„ mycket Ă„t.
LÄngvÀga gÀster
Ăven i Ă„r Ă€r det talgoxen som Ă€r vanligast förekommande, följd av blĂ„mes och pilfink. Förra Ă„rets uppstickare grönsiskan hamnar utanför Ă„rets tio-i-topplista och det gör Ă€ven bergfinken.
ââDe kan vara sĂ„ med de hĂ€r invasionsarterna att de dyker upp i stora antal vissa Ă„r och lyser med sin frĂ„nvaro andra Ă„r. Det har oftast med tillgĂ„ngen till mat att göra att de behöver söka sig till nya platser och det kan vara fĂ„glar som kommer ganska lĂ„ngt ifrĂ„n, sĂ€ger Niklas Aronsson.
ââSidensvans Ă€r en annan sĂ„dan art som vissa Ă„r brukar stanna kvar i landet, men det har de inte gjort i Ă„r.
Grönfinken tillbaka
Noterbart frÄn Ärets inventering, som Àr den 18:e i ordningen, Àr ocksÄ att grönfinken klÀttrar tvÄ placeringar jÀmfört med förra Äret.
ââDen var var vĂ€ldigt vanlig nĂ€r vi började den hĂ€r rĂ€kningarna 2006, men sedan kom en sjukdom, gulknopp, och antalet grönfinkar har sjunkit kraftigt de senaste tio, tolv Ă„ren. Nu börjar vi kanske se en ljusning, sĂ€ger Niklas Aronsson.