Anns dotter My dog i magen: "OĂ€ndlig sorg"

Ett svart, tjockt rökmoln lade sig som ett lock över livet nÀr Ann Larsson fick beskedet att hennes dotter My dött i magen. Nu hjÀlper hon andra förÀldrar som drabbas av samma oÀndliga sorg och sprider kunskap om hur barnmorskornas agerande kan göra skillnad.

"Att göra skillnad har varit min drivkraft genom livet, sÄ jag Àr otroligt tacksam över att vara pÄ den hÀr platsen", sÀger Ann Larsson om sitt arbete pÄ SpÀdbarnsfonden, dÀr hon bland annat hjÀlper andra förÀldrar som mist sina barn.

"Att göra skillnad har varit min drivkraft genom livet, sÄ jag Àr otroligt tacksam över att vara pÄ den hÀr platsen", sÀger Ann Larsson om sitt arbete pÄ SpÀdbarnsfonden, dÀr hon bland annat hjÀlper andra förÀldrar som mist sina barn.

Foto: Suvad Mrkonjic/TT

VĂ„rd2023-01-01 07:20

För tio Är sedan vÀntade Ann Larsson sitt andra barn. Mot slutet av graviditeten sökte hon hjÀlp hos sin barnmorska dÄ hon upplevde att magen inte hade vÀxt sÄ mycket och att fosterrörelserna minskat.

– Det tog tid innan barnmorskan fick in hjĂ€rtslagen pĂ„ ultraljudet, sĂ„ dĂ„ kĂ€nde man en liten oro. Men hon gav mig bekrĂ€ftelsen att det inte var nĂ„gon fara och att det var normalt med minskade fosterrörelser i slutet av en graviditet, sĂ€ger Ann Larsson.

Tre dagar senare reste hon, hennes man Peter och deras snart tvÄÄrige son Otto frÄn hemstaden Kalmar för att fira pÄsk hos Anns syster i Blekinge. Under besöket kÀnde Ann vÀldigt lite rörelse i magen och pÄ pÄskdagen sade hon till sin man att det inte kÀndes bra.

"TyvÀrr har ert barn dött"

Paret Äkte in till sjukhuset akut och Ann undersöktes med ultraljud. Men undersköterskan sÄg ingen hjÀrtaktivitet och en barnmorska kom in pÄ rummet för att hjÀlpa till. De tillkallade en jourhavande lÀkare frÄn iva som sade att han inte heller hittade nÄgra hjÀrtslag.

– SĂ„ sa han bara “tyvĂ€rr har ert barn dött” och sedan sa han “du mĂ„ste söka för minskad fosterrörelse”. Det glömmer jag aldrig – för jag hade ju gjort det tre dagar innan.

– Han var superstressad och ganska otrevlig, och bara det var jĂ€ttejobbigt, att fĂ„ beskedet frĂ„n en stressad och ganska empatilös person. Jag sĂ„g pĂ„ barnmorskan och undersköterskan hur de skĂ€mdes.

“Som ett lock över ens liv”

Varje Ă„r fĂ„r hundratals förĂ€ldrar i Sverige samma chockartade besked – Ă„rligen föds omkring 350 barn döda. Vikten av att förĂ€ldrar och syskon fĂ„r ett respektfullt bemötande dĂ€r barnet ses som en unik person och behandlas pĂ„ samma sĂ€tt som ett levande barn, betonas i en ny rapport av Statens beredning för medicinsk och social utvĂ€rdering.

Ann Larsson har i efterhand fÄtt en stor förstÄelse för hur sjukvÄrdspersonalens arbetssituation kan se olika ut, men ocksÄ för hur betydelsefullt det Àr med ett gott bemötande. Bortsett frÄn hur hon fick dödsbeskedet sÄ beskriver hon vÄrdpersonalen som "otroligt empatiska, mÀnskliga och professionella".

De tröstade och sade att hon skulle klara av att föda, nÀr hon i chocken ville snittas direkt i hopp om att barnet skulle kunna rÀddas.

– I den stunden Ă€r det sĂ„ mĂ„nga kĂ€nslor pĂ„ en och samma gĂ„ng. Paniken kommer likt ett rökmoln frĂ„n en skorsten och sedan blir det bara svart tjock rök som lĂ€gger sig som ett lock över ens liv. Jag minns att Peter sprang in pĂ„ toaletten och spydde.

Ann Larsson fick en tablett för att sÀtta i gÄng förlossningen, men eftersom det vÀntades ta nÄgon dag kunde de tillfÀlligt lÀmna sjukhuset.

– Jag fick lite panik för att jag inte hade köpt nĂ„gonting. SĂ„ min storasyster, min man och jag Ă„kte runt och handlade med vĂ„rt döda barn i magen, men jag kĂ€nde att jag var tvungen att fixa filten som hon skulle ha haft i barnvagnen, klĂ€der och lite gosedjur.

"Alla grÀt"

Tillbaka pÄ sjukhuset fick Ann ta Ànnu en tablett för att stimulera igÄngsÀttningen. Hon var orolig inför födseln, men sedan gick allt fort. KrystvÀrkarna blev tÀtare och plötsligt kom dottern ut pÄ pappersöverdraget, född i vecka 35.

VÄrdpersonalen lindade in den lilla flickan, som fick namnet My, och Ann fick hÄlla henne i sin famn.

– DĂ„ var det stor lycka, men oĂ€ndlig sorg. Man grĂ„ter för att man Ă€r sĂ„ lycklig för att hon har kommit, hon var sĂ„ otroligt efterlĂ€ngtad. Alla grĂ€t och det var blandade kĂ€nslor för det var sĂ„ mycket kĂ€rlek i rummet.

Barnmorskorna tvÀttade, vÀgde och pratade om My. De hjÀlpte ocksÄ till att ta fotavtryck, foton och klippte av en hÄrlock i en liten pappersask.

Medan My lÄg i en vagga kom den traditionella fikabrickan med kaffe och smörgÄs in, med ett tÀnt ljus i stÀllet för flagga. Bemötandet fick Ann och hennes man att kÀnna sig trygga och bekrÀftade som nyblivna förÀldrar.

– Att de satte pĂ„ klĂ€der som var inköpta av mig var jĂ€tteviktigt, det var som ett bevis pĂ„ att hon var vĂ„r.

LĂ€ttare att knyta an

Att barnet sköts om som ett levande barn Àr vÀrdefullt bÄde för förÀldrar och vÄrdpersonal. Det gör det lÀttare att knyta an och gör stor skillnad för sorgeprocessen, sÀger Ann Larsson.

– Nu hade jag vĂ€ldigt lĂ€tt att ta till mig My, men hade jag haft rĂ€dsla att möta henne underlĂ€ttar det att de gjorde som de gjorde, att de klĂ€dde pĂ„ henne och pratade om att hon Ă€r sĂ„ fin.

Det Àr ocksÄ mycket viktigt att fÄ tid, information och hjÀlp med att samla minnen för att man efterÄt ska slippa kÀnna sorg för att man inte gjorde tillrÀckligt, enligt Ann Larsson. I chocken sÀger en del förÀldrar nej till att se sina barn.

– DĂ„ gĂ€ller det för vĂ„rdpersonalen att komma nĂ€ra förĂ€ldrarna och fĂ„ dem att förstĂ„ vikten av att ha hĂ„llit sitt barn. För den chansen kommer inte igen.

I samband med det nöddop som hölls för My pÄ sjukhuset fick Àven storebror Otto trÀffa och klappa pÄ sin lillasyster.

– Han var vĂ€ldigt nyfiken och kĂ€rleksfull. För honom var det inga konstigheter, han förstod att det inte var bra.

"En sorg i sorgen"

För Ann Larsson, som var tacksam för tiden med My pÄ sjukhuset, kom den svÄraste tiden nÀr de ÄtervÀnde till ett hem helt utan spÄr av dottern. Efter begravningen blev sorgen otroligt pÄtaglig och hon kÀnde skam och skuld.

– Det var en sorg i sorgen att jag kĂ€nde mig sĂ„ vĂ€rdelös, att jag inte kunde kĂ€nna av att mitt barn mĂ„dde dĂ„ligt i magen sĂ„ hon dog.

Även ensamheten blev pĂ„taglig och Ann Larsson sökte efter andra som förstod vad hon gick igenom. Via stödorganisationen SpĂ€dbarnsfonden fick hon kontakt med en annan mamma som förlorat sitt barn. Hon och maken gick ocksĂ„ hos en psykoterapeut som gav dem verktyg för att kunna gĂ„ vidare i vardagen, hand i hand med sorgen.

NÀr Ann en tid senare trÀffade andra förÀldrar i samma situation stÀrktes hon av den omedelbara samhörigheten och friheten att berÀtta om sitt döda barn, ett samtalsÀmne som de flesta annars undviker.

– Ingen vĂ„gar frĂ„ga för de Ă€r rĂ€dda för svaret och reaktionerna de fĂ„r. Om jag börjar grĂ„ta sĂ„ vet de inte vad de ska göra. I vĂ„rt samhĂ€lle Ă€r vi inte förberedda pĂ„ sorg och döden.

"Finns med oss hela tiden"

I dag Àr Ann Larsson stödsamordnare och sjukhuskontakt pÄ SpÀdbarnsfonden, dÀr hon stöttar andra förÀldrar i sorg och förelÀser om sina erfarenheter för sjukhuspersonal.

Hon vill att alla sörjande förÀldrar ska fÄ likvÀrdig information oavsett var de bor och att SpÀdbarnsfondens minnespÄse, med praktiska foldrar och föremÄl som kan vara till hjÀlp för att samla minnen, ska anvÀndas pÄ alla sjukhus.

Ett Är efter förlusten blev Ann Larsson gravid med lillasyster Freja och minnena av My Àr nÀrvarande i familjen, sÄvÀl som i Anns dagliga arbete.

– Vi firar hennes födelsedagar och frĂ„gar nĂ„gon sĂ„ sĂ€ger barnen att de har ett syskon som Ă€r i himlen. Det Ă€r inget konstigt, vi Ă€r i minneslunden och vi samtalar om henne vĂ€ldigt mycket. Hon finns med oss i vardagen hela tiden.

Fakta: RÄd till förÀldrar som sörjer sitt barn
Ge sorgen utrymme och tid. Varje sorg Àr olika, lÄt den fÄr komma som den Àr. Det finns inget rÀtt eller fel att sörja. SÀttet att uttrycka sin sorg sÀger ingenting om hur djup sorgen Àr.
Var snÀll mot dig sjÀlv, lyssna in och ta hjÀlp. MÄnga som gÄr igenom en traumatisk hÀndelse Àr vÀldigt hÄrda mot sig sjÀlva och lever med en stor skam och skuld. En del tappar ocksÄ sin sjÀlvkÀnsla och en bit av identiteten.
Kom ihÄg att du inte Àr ensam. Var inte rÀdd för att be om professionell hjÀlp eller att kontakta stödorganisationer som SpÀdbarnsfonden dÀr förÀldrar stöttar varandra.

KĂ€lla: Ann Larsson

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!