En höstkväll 1948, jag minns att klockan var närmare nio, beslöt jag mig. Det fick bära eller brista, men jag skulle bli journalist eller pressfotograf och jag gick upp på Correns redaktion och bad om ett samtal med Ebbe Johnson, redaktionssekreteraren.

Efter realexamen hade jag varit anställd hos stans pressfotograf, Einar Jagerwall, men personkemin stämde inte mellan oss. Emellertid hade jag fått känna hur det var att finnas med i händelsernas centrum.

Jag berättade hur jag under hela min skoltid drömt om att bli journalist och att jag insåg att enda chansen att bli detta i Linköping var att bli anställd på Corren. När jag berättat att jag sedan åtta dagar var anställd på Saab, och vistades i deras bergsrum och att jag varje minut höll på att kvävas och att jag nästa dag tänkte säga upp mig, så verkade Ebbe Johnson förstå mig.

Efter ett nära två timmars samtal, eller förhör, lovade han återkomma efter att ha rådgjort med Majoren.

Efter ett par dagar blev jag kallad och presenterades för major Eskil Ridderstad, ägaren.

Jag skulle, så fort som möjligt, inställa mig för utbildning och arbete på redaktionen. Till att börja med skulle jag framkalla alla filmrullar som redaktörerna kom med.

Tidningen ägde två kameror, en Rolleiflex och en småbildskamera, en Robot, som tog 48 bilder på en rulle. Redaktörerna tog själva alla bilder som "låg inom möjligheternas gräns". Övriga bilder tog Einar Jagerwall.

Jag fick nästan dela rum med den fruktade Majoren. Mitt "mörkrum" hade nämligen inrymts i hans toalett och det dominerades av telefotomottagaren, som bestod av två stycken tvåmeterhöga skåp. Jag fick åla mig förbi dessa och fram till diskbänken där det också fanns en förstoringsapparat.

Både mörkrummet och jag var i absolut amatörklass.

Det fanns inga framkallningstankar, inget framkallningsur, utan jag rullade filmerna i en skål i kolmörkret och räknade sekunderna till dess jag trodde att tre minuter hade gått.

Jag hade inte heller tillgång till färdigblandade kemikalier, utan dessa inhandlade jag på apoteket Wasen. De var mycket hyggliga och vägde upp dem i exakta doser.

När filmerna var klara kom respektive fotografredaktör in och kopierade sina bilder. Till sist tröttnade de även på detta och lät mig göra deras bilder, som jag senare på kvällen cyklade iväg med till Maskinskyltfabriken där klichéerna gjordes.

Efter några månader hände något stort, då fick jag ta kameran och gå till brandstationen där de flaggade för taklagsfest på ett nybygge.

Om Majoren befann sig på sitt rum kunde jag inte gå in och ut hur som helst, utan fick snällt vänta till dess han gått. Det var ordning och reda på redaktionen.

Disciplin rådde, inget stoj och glam. Upp i enskild ställning om Majoren kom eller gick, inte fick jag säga du till redaktörerna med undantag för sportens yngste, Stieg "Adrian" Johansson (sedermera Zetterqvist) och tidningens kåsör "Malge", Lars Malgefors.

Men jag var ju van vid auktoriteter från läroverket, där varenda lärare skulle tituleras "doktor" vare sig de var det eller ej. Så jag klarade mig, väluppfostrad som jag var på den tiden.

Några veckor efter att jag blivit anställd, mötte jag Majoren på stan. Jag lyfte på hatten och hälsade igenkännande på honom, men jag såg på honom att han undrade: "vem fasen är det där?" Ungefär som folk ser ut när katten släpat in något äckligt.

Jag förstod att han ogillade mitt yttre, om han över huvud taget känt igen mig.

Min kamrat och jag var ju klädda i den tidens moderockar, "svep" eller "Gandhiskynken" som de också kallades, och hatten var av svingpjattmodell.

Dagen efter blev jag inkallad till Ebbe Johnson, som i all vänlighet sade, att han förstod att min ynkliga volontärlön på 300 kronor inte kunde räcka till kläder. Han föreslog att jag snarast skulle uppsöka Skoglunds herrekipering och inhandla en snygg överrock, kostym, hatt och gärna några skjortor.

-- Tänk inte på pengarna, sa han.

Den här historien vandrade sedan runt på tidningarna, fast med många tillägg.

Min tid på corren var inte alltid så lätt. Det fanns inga äldre kolleger att rådgöra med. Det var ofta kris när jag tvingades använda blixt. Till utrustningen hörde en batteristav på vilken jag monterade en pappreflektor och en blixt.

Den tidens blixtar såg ut som nutidens vanliga glödlampor. Synkronisering mellan blixtstaven och kameran saknades. När bilden skulle tas ställde jag in på exponeringstiden på B-boll, som vi sade, det betydde att jag öppnade kameraslutaren, tände blixten och slöt slutaren.

Jag var alltså tvungen att hålla kameran blickstilla en halv sekund under tiden blixten tändes.

Det blev många bilder med oskärpa innan jag blev så trimmad att jag kunde ha tiden på 1/25-dels sekund.

I slutet på 1949 köpte tidningen ett elektroniskt blixtaggregat, som inte vägde mer än sex kilo.

Dess föregångare vägde 16 kilo, men det fanns inte hos oss.