Region Östergötland är inte bara sjukvård, men det är det största området och också det som har mest problem, både ur ekonomiskt perspektiv och ur patientperspektiv. Därför kommer det här samtalet med regiondirektören handla om det.

De flesta har säkert redan förstått att den ekonomiska situationen i den östgötska sjukvården är allvarlig. Många beskriver det som en ekonomi i fritt fall. På Universitetssjukhuset i Linköping står nya fina salar klara, enkelrum som ska förhindra infektioner att spridas, men när sjuksköterskor saknas hålls salar stängda. På andra håll är det så överbelagt att patienter skjutsas till andra avdelningar, så kallade satellitpatienter. I skrivande stund behövs 60 ytterligare vårdplatser, varav hälften behövs på Universitetssjukhuset.

Arbetsmiljön blir allt mer ansträngd i framför allt dygnet-runt-verksamheter. Avdelningar slås ihop, personal måste börja vårda patienter som de inte har specialistkompetens för och går på knäna för att ge en patientsäker vård. Några väljer att sluta, viktig kompetens försvinner… Så där håller det på. Men är det en korrekt bild?

Artikelbild

| Den 25 september kommer regiondirektören redovisa för styrelsen vilka förändrar han vill göra inom hälso- och sjukvårdens organsiation.

Högst ansvarig för Region Östergötland är Krister Björkegren som tillträdde som regiondirektör hösten 2017. Sedan dess har den ekonomiska kurvan fortsatt att peka oroväckande nedåt. Under hösten 2018 visade Region Östergötlands totala budget ett underskott på 300 miljoner kronor, något som inte har hänt sedan 2011.

Men trots det vill han inte beskriva situationen som någon vårdkris.

– Nej, det tycker jag inte. Vi är en politiskt styrd organisation och då handlar det om att sätta bilder och ha viss retorik. Jag uppfattar det inte som en kris men vi har stora utmaningar, framför allt i slutenvården vad gäller vissa enheter. Men också när det gäller att bemanna vissa vårdcentraler, framför allt utanför stadsmiljön.

Retorik, menar du att man visar en bild som inte stämmer?

Artikelbild

– Vi har fantastiska medarbetare som gör ett strålande arbete för att ta hand om våra patienter varje dag. Vi har dock problem med bemanning på vissa kliniker, framför allt i dygnetruntverksamhet och ibland kan det bli kritiskt. Det skall inte förringas, men lyfts ofta fram som bilden för hela vården vilket det inte är.

Medarbetare vi har pratat med anser att man har permanentat en kris?

– Vissa enheter har haft det tufft, till exempel i sommar som också går in i en höst där vi inte löst problemen. Där måste vi jobba tillsammans för att lösa det här. Jag har inte hela verktygslådan och det har vare sig chefer eller medarbetare heller. De förändringar vi nu föreslår till våra politiker handlar om att ge chefer och medarbetare i vården bättre förutsättningar att komma tillrätta med problemen.

Har vi en ekonomisk kris?

– Ja, vi har stora underskott i hälso- och sjukvården. Om vi jämför med andra regioner är inte vår organisation ineffektiv, utan snarare effektiv. Men vi har underskott som vi måste komma tillrätta med.

Hur mycket ansvar har du för underskotten?

– Jag är ytterst ansvarig för hela verksamheten så jag har ett jätteansvar i det.

Då kan man undra varför du inte har lyckats bättre?

– Det kan man absolut. Om man tittar på hela sektorn är det stora utmaningar. Det är kompetensbrist, det är svårt att rekrytera och konkurrens om medarbetare. Det sammanfaller med att vi har haft en högkonjunktur och att vi har många pensionsavgångar. Samtidigt har vi haft en organisation, ledning och styrsystem som har gjort att vi faktiskt har levererat de bästa resultaten när det gäller medicinsk kvalitet. När vi ser till ekonomin ser vi dock en del svagheter i styrning och ledning.

Vilka svagheter?

– Det har ibland upplevts som en otydlighet var i organisationen som vissa beslut fattas. Ett exempel är inom administration där vi nu vill förenkla samtidigt som vi ökar stödet närmast verksamheterna. Jag gör allt för att vi ska klara vårt uppdrag och jag förstår fokuset på mig, men det här är en organisation med mycket kompetens och det handlar om att få ihop den, dra i rätt trådar så att alla går åt rätt håll. Det är min stora uppgift.

Klarar Östergötland sitt uppdrag att ge högspecialiserad vård?

– Ja, utifrån de förutsättningar vi har klarar vi vårt uppdrag. Man gör ett fantastiskt jobb, men det är klart att det finns utmaningar. Det såg vi till exempel inom cancervården förra sommaren. Men vi klarar vårt uppdrag.

När många går i pension försvinner erfaren personal och när avdelningar slås ihop, exempelvis som man har gjort på onkologen och hematologen i Linköping där personal får vårda patienter utöver sin egen specialitet, finns oro just för att inte ge den bästa högspecialiserade vården.

– Jag har jättestor respekt för det, det handlar om att man ska känna trygghet. Jag har inte varit så nära i den frågan, det är ett centrumbeslut. Men jag var själv på hematologen i somras och det var stunder som var tuffa. Jag är med i vissa kortsiktiga beslut också, men för mig handlar det om att se till att det blir bra om fem, tio, femton år.

– Jag jobbar väldigt mycket i strukturen med universitetet och hur vi kan jobba med karriärsutbildningsmodeller. Det pågår en rad aktiviteter för att bli en attraktiv arbetsgivare, men vi har varit rätt dåliga på att kommunicera det som görs. Därför kan jag förstå att medarbetare ibland upplever att det händer för lite.

Det behövs personal men du ska minska antalet anställda, hur hänger det ihop?

– Det är en bristsituation inom alla yrkesbranscher, det ser vi även inom våra. I sjukvården ser vi störst brist bland sjuksköterskor. Samtidigt har regionen aldrig haft så många medarbetare. Och i förhållande till ekonomin har vi anställt för många.

– Tittar man på förra året anställde vi läkare och sjuksköterskor. Det är jätteviktiga funktioner som vi måste ha i vår verksamhet men samtidigt har antalet anställda ökat och det är där den stora kostnaden är. Vi kan inte fortsätta anställa och hyra in personal utan vår utmaning är att styra resurserna utifrån där behoven är störst.

Hur kan man säga att man har anställt för många när man saknar personal?

– Det svåra är att rikta insatser där de mest behövs. Vi har goda resurser om man tittar på helheten men vi har svårt att bemanna i viss avdelningsverksamhet.

Har man anställt fel personal?

– Nej, det ska jag inte säga. De som är anställda är jätteviktiga medarbetare, men vi har egentligen inte råd att göra alla de anställningarna.

Den administrativa personalen skulle minskas, men har ökat, hur kommer det sig?

– Vi har värnat om kärnverksamheten och då har vi infört anställningsstopp för administrativ personal som inte är verksamhetsnära. Både vårt centrum för verksamhetsutveckling och ledningsstab har minskat ganska många personer under föregående år och även i år och sparar många miljoner.

Du ser över hela organisationen inom hälso- och sjukvården, vad handlar det om?

– Sedan jag började som regiondirektör har jag sett att vi behöver göra förändringar och har dessutom fått ett politiskt uppdrag som jag fick av regionstyrelsen förra året som handlar om att se över ledning och styrning inom hälso- och sjukvården. Det var mycket utifrån att vi saknade vårdplatser och operationskapacitet. Då vidtog vi en rad åtgärder, bland annat har jag anställt en vårddirektör på Vrinnevisjukhuset. Vi har även stärkt ledningsgrupperna på sjukhusen så det blev tydligare mandat att ta beslut.

Vad kan det handla om för beslut?

– Om man till exempel inte kommer överens mellan två centrum om en fråga och inte kommer vidare kan vårddirektören ta beslut. Tidigare har vårddirektören haft en mer rådgivande roll.

Kommer verksamhetschefer få mer att bestämma om?

– Ja, tanken med att effektivisera och förenkla är att minska den administrativa bördan för vårdpersonal och chefer med rapportering och liknande. Det är inte så att vi släpper styrningen, men vi förenklar så att man kan frigöra mer tid till det patientnära arbetet.

Har du sett brister i ledarskapet?

– Nej, vi har fantastiska ledare i vår organisation, och även medarbetare, det såg vi i samband med explosionen i juni och nu senast på garnisonen i augusti. Då känner man en otrolig stolthet över att jobba och leda en sådan här organisation.

Hur kommer medarbetarna märka av förändringarna?

– Inte så mycket tror jag. Vi får vänta och se tills vi får ett beslut men målsättningen är att skapa förutsättningar för nära vård, digitalisering, kompetensförsörjning, en hållbar ekonomi. Det kommer inte vara några stora omvälvande förändringar. Vi kommer lägga fram förslaget 25 september i regionstyrelsen.

När du ser tillbaka på ditt uppdrag, blev det som du hade tänkt dig?

– Ja, generellt men sedan har det kanske varit större problem och utmaningar på vissa håll än jag visste innan jag började här. Jag är otroligt stolt över vår organisation och de medarbetare vi har.

Om du blickar framåt två år, vad ser du då?

– Då har vi förhoppningsvis löst de här problemen och är på rätt väg. Det absolut viktigaste är att ha ettlångsiktigt fokus på det som bygger resultatet och det handlar om medicinsk kvalité, trygghet för medarbetare, patientsäkerhet, säker och jämlik vård och att man jobbar mycket mera förebyggande med hälsofrågor.

Kommer du att vara kvar i regionen?

– Ja, absolut. Jag är otroligt stolt över vår organisation och det är en förmån att få jobba i den trots de utmaningar vi har.