EU ska få en ny jordbrukspolitik. Hur den ska se ut och framför allt hur den ska finansieras är hittills oklart.

– Det är oerhört problematiskt att sköta ett företag utan att veta hur förutsättningarna blir, säger Arvid Pettersson som är mjölkbonde i Ljungsbro.

Gården med adress Kolstorp driver han tillsammans med sin far, farbror och bror. Den ligger vid vägs ände omgiven av skog och Bjärkasjön i en viltrik trakt. De vilda djuren uppskattar gårdens ekologiskt odlade spannmål, vilket förstås inte är så populärt hos odlarna.

Artikelbild

| Två dygn. Arvid Pettersson hälsar på ett par dygn gamla kalvar. Mödrarna har flyttats till lösdriften på andra sidan gången.

Men det är närheten till natur och till djur som gjort att Arvid sökte sig tillbaka till familjegården efter sju år inom försvarsmakten. Han är trettio år gammal och vill ha en framtid som bonde.

– Absolut vill jag det, säger han utan minsta tvekan.

Han är en av få unga lantbrukare, bara lite drygt fem procent är yngre än 35 medan drygt en tredjedel av landets bönder redan har nått pensionsåldern. Siffrorna motsvarar i stort situationen i hela Europa. Hur unga ska lockas till yrket och hur övertagandet från en generation till nästa ska förenklas, är nötter att knäcka i den nya jordbrukspolitiken. EU:s jordbrukspolitik revideras med jämna mellanrum och nu är det dags att slå fast en ny som ska gälla från 2021 till 2030. Lagförslag ska presenteras redan till sommaren.

På väg mot Kolstorp är skog och fält inbäddade i en gråmulen januaridag. Det känns långt ifrån EU:s kvarter i Bryssel. Arvid möter upp utanför ett av gårdens två djurstallar. Korna går på lösdrift i stallet och ställer sig då och då på kö för att bli mjölkade i en av gårdens tre mjölkrobotar. I ett annat stall finns tjurarna som väntar på slakt och kvigor i avvaktan på att få kalvar och därmed bli mjölkkor. Sammanlagt har gården 500 djur varav hälften är mjölkkor. Gården står alltså på tre ben. Ekologisk spannmålsodling, uppfödning av köttdjur och produktion av mjölk.

Artikelbild

| Kalv. 1250 är nyfiken. kanske väntar den på mat.

Arvid Pettersson valdes till LRF ungdomens ordförande i Östergötland så sent som i höstas. Han har svårt att sia om hur EU:s framtida jordbrukspolitik blir. Det är han inte ensam om, vare sig lantbruksenhetens chef på länsstyrelsen, chefsekonomen på jordbruksverket eller sakkunnig på näringsdepartementets enhet för jordbruk kan annat än gissa. Fram till den dagen en ny jordbrukspolitik ska genomföras, ska först en långtidsbudget för hela unionen klubbas, Storbritannien, som lämnar ett stort bidrag till EU:s kassa, ska lämna unionen och de beslutsfattande på olika nivåer ska bytas ut genom val i Sverige och till EU-parlamentet.

– Jag tror inte förändringarna kommer som en käftsmäll, säger Arvid och får medhåll från specialisterna på området.

Artikelbild

| BB. På gården föds en kalv varannan dag om allt går som planerat. Utan kalv - ingen mjölk.

EU-maskineriet mal långsamt, det är tjugoåtta länders viljor som ska vägas samman.

Vad som händer med EU:s jordbrukspolitik är viktigt. Inte bara för bönderna, utan för alla som vill äta mat producerad i Sverige. Den är viktig för alla som vill ha en levande landsbygd, färdas genom öppna landskap och som vill kunna hitta sju olika sorters blommor att lägga under kudden på midsommaraftonen. Gamla ängs- och hagmarker förlorar sin biologiska mångfald om inte djur betar där. Kolstorps kor och landets andra mjölkkor, biffkor och får gör därvidlag ett viktigt arbete. Utan ersättning för att hålla betesmarker öppna skulle ängs- och hagmarker växa igen i snabbare takt.

Artikelbild

| Ordförande. Arvid Pettersson är mjölkbonde och ordförande LRRF ungdomen i Östergötland.

Jordbrukspolitiken är viktig för Östergötland där livsmedelssektorn ger näring åt drygt åtta procent av den arbetsföra befolkningen. Under tvåtusentalet har sektorn ökat mer än resten av arbetsmarknaden. Den största ökningen står att finna i handeln och restaurangbranschen, men även sysselsatta i produktionsledet har ökat. Ägg- och slaktkycklingsproduktion är exempel på branscher som har vuxit i länet.

Svenska bönder är mer beroende av EU:s jordbruksstöd än de flesta medlemsländernas. Utan pengarna från EU skulle vinsten i de flesta svenska jordbruksföretag bli noll. Det har Sverige gemensamt med Finland och Slovakien där företagarna i snitt är helt beroende av ersättningarna för att få lön för sitt arbete - och ändå är det få jordbrukarhushåll i Sverige som klarar sig utan inkomst från annat håll.

Jordbrukspolitiken omfattar cirka fyrtio procent av EU:s budget. Den har allt större fokus på att ersätta lantbrukare för andra värden än att producera livsmedel. Till exempel att bibehålla biologisk mångfald, bidra med klimatförbättrande åtgärder och bevara kulturarv. Men den största delen är fortfarande en inkomstersättning till jordbrukare i syfte att parera vädrets makter och snabba kast på marknaden, det kallas direktstöd och fördelas baserat på areal som brukas. Om EU:s jordbruksbudget krymper kraftigt, vilket inte är helt osannolikt till följd av bland annat Brexit, får det konsekvenser för jordbrukare i hela unionen.

Jordbruksstöden står i snitt för mellan tio och femton procent av jordbruksföretagens inkomster i Europaunionen. Andelen av inkomsten som kommer från EU är högre än så för företaget på Kolstorp. Mjölkföretag brukar stora arealer och dessutom gör de i regel skäl för olika miljöersättningar och kan få ersättning för extra djuromsorg.

– Om vi inte får betalt för dessa insatser så måste vi sänka standarden på miljöinsatser och djuromsorg eller få pengarna någon annanstans ifrån, säger Arvid Pettersson.

I ett offentligt samråd som genomfördes av EU-kommissionen förra året delgav drygt 300 000 medborgare och en mängd organisationer kommissionen sina åsikter om varthän EU:s framtida jordbrukspolitik ska. Det är inte ofta EU-institutioner får en sådan respons. En majoritet är beredd att betala för att jordbrukspolitiken bidrar till att gynna miljön och begränsa klimatförändringen. Många anser också att jordbrukarna behöver ett generellt stöd som säkrar deras inkomster.

EU- kommissionen har nyligen presenterat sin syn på framtidens jordbrukspolitik i breda penseldrag. Den tar avstamp i resultatet av samrådet, men också i EU:s övergripande politiska mål som exempelvis klimatmål, mål för sysselsättning, innovation och konkurrenskraft. Den gemensamma jordbrukspolitiken ska också bidra till att uppfylla Parisavtalet om klimatförändringar och FN:s mål för hållbar utveckling.

Fram till år 2050 måste livsmedelsproduktionen fördubblas för att den ökande befolkningens munnar ska kunna mättas. Därför ser såväl EU-kommissionen som Sveriges regering livsmedelsproduktionen som en framtidsbransch. Målet är att producera mer livsmedel med mindre negativ påverkan på miljö och klimat samtidigt som det förväntas bidra till att öka den biologiska mångfalden och skydda kulturmiljöer. Till det ska livsmedelsproduktionen bli konkurrenskraftig på en global marknad. Ingen lätt ekvation.

Sverige strävar mot avreglering av jordbruket inom EU, alltså att direktstöden successivt fasas ut. Det lär inte vinna gehör än på ett tag men eftersom stöden är långt ifrån avgörande, vill man på såväl svensk som europeisk nivå effektivisera jordbruket för att det ska bli konkurrenskraftigt .Bland annat ska sektorn i högre grad kopplas till forskning och innovation.

Det är inte osannolikt att gårdsstöden minskas eller revideras, de anses inte rättvisa eftersom åttio procent av dem går till de 20 procenten största jordbruken i unionen. Kanske kommer de att riktas mer mot de mindre och medelstora företagen, det skulle i så fall gynna de flesta jordbruken i Sverige.

För att ersättningarna ska bli effektivare föreslår EU-kommissionen att medlemsländerna får en större frihet att fördela stöden inom respektive nation och efter dess förutsättningar. Det ska bli slut på att EU bestämmer hur många träd som får stå i en hage, sa EU-kommissionär Phil Hoogan ordförande i jordbruksutskottet i en debatt om den framtida jordbrukspolitiken för en tid sedan. Det talar för att Sverige, om det ges möjlighet, omfördelar pengar till miljö- och klimatåtgärder från de stora generella stöden.

För Östergötlands del gynnar en sådan utveckling de små och mellanstora jordbruken i skogs och mellanbygd. Många av dem har redan lagts ned, men hade inte EU-ersättningarna funnits hade de varit ännu färre. Med ett större nationellt inflytande över hur ersättningen från EU fördelas, får de som finns kvar möjligen en chans att överleva trots att förutsättningarna för att bedriva ett lika effektivt jordbruk där som på slätten aldrig blir de samma.

Mjölkbönderna i Sverige är vana vid förändring. De har gått igenom många stålbad genom åren. Kolstorp är en av de allt färre mjölkgårdar som överlevt. Här brukas 350 hektar åker och beten. Så sent som på 50-talet bar samma mark tjugofem gårdar berättar Arvid. En av dessa är hans farmors gård och det är farfarsfar som började bruka Kolstorp.

Strukturomvandlingen har varit omvälvande och pågår ännu. För några år sedan nådde mjölkpriset ett bottenläge. Mellan 2013 och 2017 lades mer än tusen mjölkföretag ned i Sverige. Idag finns lite drygt 3 500 kvar. De som är kvar är större, har flera djur och producerar därmed mer, men totalt produceras mindre och mindre mjölk i Sverige. Det finns för övrigt många kurvor som pekar nedåt i svensk livsmedelsproduktion, det produceras mindre kött, mindre spannmål, mer och mer åkermark läggs i träda.

Den trenden vill den svenska regeringen vända. I somras antogs därför en livsmedelsstrategi. Målsättningen är att öka produktionen. Men inte med ökade stöd, utan med ökad konkurrenskraft. Arvid Pettersson ställer stort hopp till strategin som utlovar satsning på jordbruk och landsbygd oavsett vad som händer med EU-stöden.

– Jag är glad att vi fått en strategi som säger att livsmedelsproduktionen ska öka i Sverige. Det måste återspeglas i politiken. Om vi ska bli konkurrenskraftiga måste till exempel arbetsgivaravgifter, krångliga regler och drivmedelsskatt ses över, säger han.

Strategin siktar mot att svenska livsmedel produceras mer effektivt och att marknadsandelar erövras såväl lokalt som globalt till följd av att de är hållbart producerade och med hög svansföring vad gäller djurskydd. Det är vad allt fler konsumenter vill ha. Det menar både EU-kommissionen och den svenska regeringen. Efterfrågan på ekologiska och närproducerade livsmedel ökar, men det är fortfarande ofta priset som avgör valet i affären. Idag importeras hälften av den mat vi äter, några länder som vi importerar mest livsmedel ifrån är Norge, Danmark, Tyskland och Nederländerna.

Till syvende och sist är det konsumenterna som bestämmer hur och vad som produceras. Deras val är viktigare än EU-stöden som mer och mer riktas mot andra värden än livsmedelsproduktion.

– Svenska konsumenter måste börja vilja betala för det vi producerar, bli mera trogna sina åsikter, säger Arvid.