I går förmiddags fick Marita Wahlström beskedet att hon och två kollegor ska åka ner till jordbävningskatastrofen i norra Pakistan. I dag kommer hon fram till det lilla landsortssjukhuset i närheten av Balakot, mitt i det drabbade området.
-- Tydligen är det här sjukhuset det enda i hela området som fungerar, de andra har förstörts i jordbävningen, berättade hon för Corren innan hon i går åkte i väg från hemmet i Jönköping till Arlanda och det väntande flyget.
Hon har tidigare i arbetat tolv år som volontär på samma sjukhus, och kan därför föreställa sig vad som väntar när hon kommer fram. Sjukhuset har 60 sängplatser. Det brukar komma dit ungefär ettusen patienter varje dag -- i vanliga fall. Nu blir det mångfalt fler.
-- De håller på att sätta upp stora tält för att kunna ta emot alla som behöver hjälp. På grund av alla vägras har det hittills varit väldigt svårt att transportera dit de skadade, men inom de närmsta dagarna räknar de med att det kommer dit otroligt mycket folk.
Marita Wahlström har haft kontakt med de som arbetar på sjukhuset både via e-post och telefon, och de beskriver situationen som helt fruktansvärd. Att så många som 40 000 personer kan ha dött tvekar hon inte en sekund på.
-- Det finns många stora byar som ligger i bergssluttningarna. Bergen är oerhört höga, och många av byarna i området kommer säkert att vara helt raserade. Det är kaos därnere nu.
Marita Wahlström och hennes kollegor, en läkare och en sjuksköterska, åker till Pakistan på uppdrag av den kristna hjälporganisationen Svenska alliansmissionen, som också varit med om att bygga sjukhuset de ska till. Byggnaden klarade jordbävningen tack vare att den kunde byggas av dyrare, mer rejält material än stenhusen runt omkring. Den närmsta tiden räknar Marita Wahlström med att få arbeta i stort sett dygnet runt.
-- Jag kommer att arbeta som sjuksköterska. Jag tror inte att jag kommer att förlösa några barn, men det vet man förstås aldrig.
Har du hunnit förbereda dig på vad som kommer att hända?
-- Nej, det har jag inte hunnit med ännu. Men vi är ju tre som åker, vi får prata igenom det på flyget. Sedan kommer det att finnas folk på plats som kan tala om för mig vad jag ska göra.