Jag hörde en försiktig knack på dörren. Sekunden efter började min klocka pipa på nattygsbordet bredvid sängen. Jag hade för en gångs skull vaknat före klockan. Jag satte mig på sängkanten samtidigt som dörren gled upp. Utanför stod en pojke iklädd grå och svarta kläder med stänk av vitt. Han hade kort mörkt hår och så blå ögon att det verkade konstigt. Likadana ögon som jag. Han var vanligtvis mycket glad och uppspelt, men nu verkade han försiktig, nästan tillbakadragen. "Eh...God morgon, farfar" sa han och försökte sig på ett ansträngt leende. "Sovit gott? Ska jag öppna fönstret?"
Jag nickade mot honom och funderade på vad som kunde vara fel. Han gick bort mot fönstret och efter lite lirkande fick han upp det. Ljudet var öronbedövande. Utanför gick en väg och tre automobiler hade precis dragit förbi i drygt 300 km i timmen. De var bra om man ville ta sig någonstans fort, men de förde mycket oväsen. Ljudet ekade kvar mellan väggarna i flera sekunder efter att fordonen dragit förbi. Min sonson drog snabbt igen fönstret och vi skyddades åter av den starka ljudisoleringen.
"Går du och fixar frukost så kommer jag sedan, om det inte var något annat du ville?" muttrade jag.
Jag hade fortfarande kvar händerna för öronen och tog bort dem. Det ringde obehagligt i öronen, men jag lyckades ändå uppfatta det frammumlade svaret:
"Nej då. Vad sägs om kokta ägg?"
"Har vi ägg? Inte de där genmodifierade sakerna?"
Jag hade egentligen inget emot mat skapad på konstgjord väg. Det hade ju löst hungersnöden och svältkatastrofer galant, men inget är som den äkta varan.
"Jo, tyvärr...Vad vill du ha då?"
Jag tänkte igenom kylskåpets begränsade innehåll och suckade.
"Kör på ägg, grabben."
Han vandrade ut ur rummet och jag steg upp och klädde på mig. Kläderna var lika min sonsons, men röda detaljer istället för vita. Det visade att jag hade högre rang. Lägsta rangen är svart och högsta är blå. Jag sträckte på mig en sista gång och gick ut i köket.Rummet dominerades av ett bord med sex stolar och endast i hörnet fanns det köksredskap.På bordet stod en äggkopp med ett kokande hett ägg, stort som ett strutsägg.Där hade genmodifieringen gjort sitt.
"Du grabben. Har du ingen skola idag?"
"Nej. Jag gjorde allt igår, så min lärare sa att jag fick ledigt idag så skulle hon ställa sig på laddning. Där är det smidigt med en robotlärare! Men du har väl gått i vanlig skola, farfar?"
"Mm, jag har lärt mig allt på det traditionella sättet. Vi hade inga robotlärare eller digitala skolböcker!" mumlade jag med munnen full av ägg.Det smakade precis som riktigt ägg, men vetskapen om att det inte var det räckte.
"Vi behöver fylla på i kylen. Följer du med in till stan sedan?" frågade jag, väl medveten om vad svaret skulle bli.
"Men farfar! Allt man behöver göra är att trycka några gånger på datorskärmen så får du allt du behöver hemskickat!"
Jag fnös för att dölja ett leende. "Jag föredrar att röra på mig medan jag fortfarande kan." Jag beslöt att fortsätta innan jag blev avbruten:"Och så tänkte jag att du kanske ville köra mig en bit."
Vi lämnade disken på bordet och gick ut genom köksingången.
Skogen gick tätt inpå huset, vilket var tillräckligt för att hela området skulle bli naturreservat. I stort sett all skog på hela planeten ligger i naturreservat. Dit är tyvärr också djurlivet förpassat. Precis utanför dörren stod vår automobil. Den såg ut som en slank och förkrympt rymdraket. Vi hoppade in på varsin sida. Jag tog passagerarsidan. Jag lutade mig över min sonson och tryckte tummen mot en platta för att starta motorn. När värddatorn kände igen mitt fingeravtryck lystes allt upp och hela fordonet steg några decimeter. Den vana föraren tryckte på några knappar och vi svävade försiktigt ut från gården. När vi kom ut på vägen accederade vi snabbt. Snart hade vi lämnat gården och skogen och landskapet runt oss var kargt och öde. Vi färdades så snabbt att allt runt oss var ett enda töcken.
"Jag skulle gärna bo inne i staden."
"Va? Skulle du verkligen vilja bo i en bunker av rostfritt stål inträngde mellan en stor industri och en stormarknad?" utbrast jag.
"Världen har inte utvecklats åt det hållet du ville, va?"
"Nej, än dröjer det nog några år tills man kan kometsurfa bland Saturnus yttre ringar..."
"Men farfar! Allvarligt!"
"Håll ögonen på vägen. Vi är framme."
Sanningen var att jag faktiskt undvek ämnet. Tekniken hade kommit långt, men det har lett till att naturen tryckts tillbaka. Så fort en djurart utrotats har forskarna gått ut och sagt "Inga problem! Den fixar vi tillbaka!" Det finns knappt några u-länder kvar, ingen svälter, de flesta trivs, alla gamla obotliga sjukdomar går att bota. Det låter väl bra! Men man måste också koma ihåg allt som har hänt på vägen dit. Alla misslyckade kloningar, alla som har dött i de obotliga sjukdomar som nu är botliga, när u-länderna blev i-länder efter 3:e världskriget, vilket gjorde att världskartan ritades om.
Då måsta man fråga sig själv - Var det värt det?