Varje kväll rattar Johnny Wallin i Kisa in den rätta frekvensen och sätter sig i kontakt med en annan radioamatör i Örnsköldsvik.
Sedan pratar de - om släktforskning, eftersom de har kommit fram till att de har 18 gemensamma förfäder.
- Förr fick man bara prata om radio, men nu är det rätt fritt. Vi pratar om allt från religion till politik. Fast man får förstås passa sig för vad man säger - det man säger går ut kanske hundra mil!
Johnny Wallin har hållit på med amatörradio i över tjugo år. Han har kommit i kontakt med mängder av människor.
Några har blivit nära vänner, andra håller han bara kontakt med över radion.
Under de här tjugo åren har han sett tekniken genomgå en "hisnande utveckling".
Nuförtiden är radion tätt sammanbunden med datorn och Internet och på så sätt har det blivit ännu lättare att komma i kontakt med människor över hela världen.
Kravet på att behärska morse-alfabetet för att få sitt radiocertifikat har tagits bort.
Telegrafin har sakta försvunnit från alla samhällsområden och är nu alltså på väg bort även från amatörradion. Eftersom telegrafin är så pass svår att behärska tycker Johnny Wallin att det är positivt att den färdigheten inte längre behövs. Kanske kan då fler ungdomar lockas till hobbyn och föryngra de åldrande radioklubbarna.
- Men när man behärskar telegrafin låter det nästan som musik, säger Johnny Wallin och demonstrerar.
I ett rum på andra våningen i villan i Kisa har han sina radioprylar.
Härifrån styr han den stora antennen på taket och här kontaktar han andra radioamatörer, både dem i den lokala klubben i Kisa och likasinnade i Brasilien, Argentina och New York.
På en anslagstavla på väggen hänger flera så kallade QSL-kort, bekräftelser på en radioförbindelse.
De kommer från personer i olika länder och har skickats till Johnny Wallin genom en svensk sambandscentral.
En del radioamatörer har som sport att få kontakt med människor i så många länder som möjligt, och det finns de som har kommit upp i 300 länder, berättar Johnny Wallin.
Själv är det inget han strävar efter. Om språkkunskaperna vore lite bättre, så kanske. Men han berättar om den dagen då Berlinmuren föll och han hade kontakt med en tysk radioamatör. Det är ett minne som etsat sig fast.
- Vi som håller på med amatörradio är egentligen en stor samhällsresurs. Vi hoppas att vi inte ska behövas, men den dag som infrastrukturen brakar ihop finns vi som back-up. Det frekvensutrymme som vi har tillgång till är unikt, säger han.
Som exempel ger han jordbävningar som har raserat hela infrastrukturen, men där en radioamatör tagit en tråd, fäst den vid ett batteri och kontaktat omvärlden via sin radio.
All radiotrafik är reglerad genom lagar och förordningar och den som vill sända genom en egen signal måste göra flera tester för att få ett certifikat. För den som brukar radionätet gäller tystnadsplikt för information som man av misstag kommer över.
Även om amatörradio är en kommunikationshobby finns naturligtvis stora tekniska element. Det byggs antenner och stationer och det här med frekvenser och signaler är en hel vetenskap i sig.
Radioklubben CQ, som Johnny Wallin tillhör, har inte så många aktiva medlemmar, men i hela Sverige finns omkring 15 000 radioamatörer med licens. De känner varandra främst genom signalnamnen. Radioamatörer talar för övrig mycket genom förkortningar, en rest från telegrafin.
Därför avslutar Johnny Wallin sina sändningar med hälsningsfrasen "bästa sju-tre", som betyder bästa hälsningar. Och så förstås: klart slut.