Minnessten över Peter Cassel och alla de som följde honom på den första organiserade utvandringen från Sverige.
Mannen som leder sällskapet heter Peter Cassel. Det är den första organiserade utvandringen till USA, de 21 själarna skulle följas av många andra. Från Kisa ska det åren 1845–1920 utvandra runt 6 000 människor. Från Sverige söker totalt 1,3 miljoner personer lyckan i det nya landet. De flesta som emigrerade var relativt välbeställda. De allra fattigaste hade inte råd.
– Den stora emigrationsvågen startade här, säger museiintendent Cecilia Sagrén som håller i den kulturhistoriska vandring som under måndagen arrangerades av Kisa Emigrantmuseum i samarbete med Peter Casselsällskapet.
Vandringen utgår från en karta som finns att tillgå på Turistbyrån och Emigrantmuseet. Den är 3,5 kilometer lång och löper genom Kisa samhälle. Det går att göra vandringen året runt, men då utan guide.
– Hur mindes emigranterna sin hembygd? Vilka platser brändes fast på näthinnan? frågar Cecilia. Vandringen är ett försök att undersöka det.
Omöjliga frågor att svara på givetvis, men Cecilia har gedigen kunskap om orten och berättar om hus och kvarter, människor och tidsanda. Den alldeles lagom stora gruppen följer henne tätt i spåren. Starten går vid Café Columbia, huset som en gång i tiden var emigrantbyrå och apotek. Där låg också Dalkulla och Strömsholm (Glashuset).
– Kullagården, Prästgården, Värgården och Gästgivaregården var de fyra gårdar som utgjorde Kisa by. Kvarteret vid Kullagården blev ett slags emigrationscentrum, fortsätter Cecilia. Hit kom folk för att få information om USA och resan dit. Här fanns också manufakturer där man kunde köpa allt som behövdes inför resan.
Vi fortsätter mot lokstallet. Järnvägen invigdes först 1902 så innan dess fick emigranterna, som Cassel, ta sig med häst och vagn till Linköping. Där väntade kanalbåten till Göteborg och sedan segelfartyg till det förlovade landet. Resan tog åtta veckor och saknade helt bekvämligheter.
Mot nya mål! Järnvägen i Kisa kunde invigas 1902. Kanske forslades en och annan Amerikafarare längs dess räls.
Flera av de platser som är utmärkta på kartan finns inte kvar längre. Där bilvägar, industrier eller romantiska ruiner nu ligger har det en gång funnits något annat. Det vemod som väcks vid insikten av tidens och historiens gång går inte att slå ifrån sig. Ändå känns allt så levande.
– Vår historia finns runt omkring oss hela tiden, påpekar Cecilia. Den är inte isolerat till ett då eller ett nu - allt hänger ihop. Utifrån samma material kan vi röra oss i många olika slags berättelser.
Huset heter Allhambra. Kanske efter sin spanska förlaga? Kanske var det just sådana här ställen som emigranterna lämnade? Och mindes.