Två gånger den senaste veckan har jag sett det med egna ögon.
Tisdag eftermiddag strax efter halv fem: Det brinner i en frisersalong i Rimforsa. Jag ligger bakom en brandbil från Kisa som dundrar norrut i mörkret och rusningstrafiken på riksväg 34. Somliga bilister viker åt sidan eller rent av stannar. Andra ligger stint kvar. Mitt på körbanan. Utan minsta antydan till att sänka farten eller att släppa fram brandbilen. Minuterna går.
Onsdag eftermiddag strax efter halv fem: Trafikolycka mellan bil och moped i utkanten av Kisa. Kindas räddningschef Thomas Blixt kryssar med sin befälsbil mellan fordon på den långa och raka Ulrikagatan. Tills han hamnar bakom en bil. Sekunderna tickar.
Dagen efter frågar jag Thomas Blixt vad som hände.
- Jag vet inte. Antingen var bilisten döv eller blind, och fortsatte bara att köra mitt på vägen.
Till slut kom Thomas förbi efter att ha tryckt på sirenförstärkaren. Det amerikansk-inspirerade sirenljudet Wiiiiiiiieeeeeeeuuuuuuu-Wiiiiiiieeeeeeeuuu-Wiiiiiiiiieeeeeeeuuuu fick önskvärd effekt och bilisten vaknade till.
- Respekten för utryckningsfordon är väldigt varierande. En del är jätteduktiga, och oftast är det lastbilschaufförerna som blinkar och svänger ut åt höger.
Vad tänker du om trafikanter som inte gör så?
- Jag tycker inte om det och det känns frustrerande innerst inne. Men jag får samtidigt inte vara en trafikfara och ta risker när jag inte kommer förbi.
Thomas Blixt tycker att situationen är acceptabel på riks- och länsvägar. Och han har förståelse för att trafikanter upplever det som att utryckningsfordon dyker upp oväntad och plötsligt när de kommer i hög hastighet.
Betydligt värre är det inne i samhällen bland gator och småvägar.
- Det händer att jag får stanna för andra bilar.
Vad har du för råd till trafikanterna?
- Var uppmärksam och använd backspegeln.