Kärleken och värmen spirar mellan Irene och Caroline. Det är tydligt att Caroline känner en stor tillit för Irene.
När vi ringer på dörren till den röda trävillan i Västra Eneby är det Irene Nilsson som kommer och öppnar. Sedan 1980 har hon varit familjehemsmamma åt 42 barn, däribland Caroline Johansson, som väntar i köket.
– Att komma hit var det hemskaste som jag gjort i hela mitt liv. Alla murar rasade när soc förklarade för mig att jag inte skulle få komma hem igen, berättar Caroline när vi satt oss ned vid köksbordet.
Hon ler svagt.
– Jag sa att "jag tänker aldrig äta här" och sedan satt jag i bilen och tjurade. Men något av det första som hände var att jag fikade med Irene och sedan åt vi tacos. Och jag åt.
Men det tog ändå fyra månader av vemod innan Caroline accepterade Irene som sin nya familjemedlem.
– Jag drog streck i en dagbok som jag hade, för att se hur många dagar det skulle ta innan jag fick komma härifrån. I fyra månader drog jag streck, varje dag, innan jag insåg att jag aldrig skulle komma härifrån. Då accepterade jag det.
Leendet blir bredare.
– Jag kom in i familjen väldigt fort. De är så öppna och Irene hade haft många ungdomar innan mig, så hon visste nog hur hon skulle fånga upp mig.
"Jag försökte ta livet av mig tre gånger, för att jag inte orkade", berättar Caroline. Smärtan i hennes ögon går nästan att ta på när hon blickar tillbaka mot den traumatiska uppväxten.
Sina 14 första år i livet, innan Caroline kom till Irene, spenderades på hennes barndomsgård i en helt annan del av Sverige. Det var traumatiska år. Än i dag, 21 år efter smärtan och mörkret, påminns Caroline ständigt om det förflutna.
– Jag har fått skador efter övergreppen. Jag är inte så stark i mina knipmuskler och blir alltid påmind om honom. Tyvärr. Men nu har jag levt i så många år med det att jag blivit van.
Djuren på gården blev det mest betydelsefulla i Carolines liv under de tuffa åren.
– Djuren blev min räddning för att över huvud taget ens överleva. Jag var van vid att folk skrek på mig och drog mig i håret. Det trodde jag var normalt. Jag försökte ta livet av mig tre gånger, för att jag inte orkade.
Har du endast mörka minnen från din barndom?
– Vi hade fina stunder också, men mestadels var det mörker. Om somrarna åkte vi aldrig iväg på semester som vanliga familjer. Jag blev jättechockad när jag kom hit och vi skulle åka till en sommarstuga. Gör man sådant? Jag var ju alltid bara hemma och jobbade.
Caroline har förträngt många minnen från sin barndom, för att överleva. Ibland spelas händelser upp som en film för henne.
Carolines vardag kantades av våld och sexuella övergrepp.
– Vad jag minns så var jag sex år vid det första sexuella övergreppet. Sedan minns jag bara två övergrepp till. Det finns säkert fler, men psykologerna vill inte gräva djupare.
Förstod du då att det som skedde var fel?
– Jag tänkte nog inte så mycket då, jag tänkte bara på att överleva. Det är helt otroligt att man kan leva i en sådan sak och på något sätt ändå klara av att skydda sig själv mot det otäcka.
Många minnen har förträngts, som en överlevnadsinstinkt.
– Att förtränga var det jag gjorde. Det tog jättelång tid innan jag fick tillbaka mina minnen. Jag visste att pappa hade misshandlat mig, men de sexuella övergreppen fick jag upp som ett minne när jag precis fyllt 15, när jag bytte prislappar på två CD-skivor på Konsum och blev påkommen. Jag blev lika rädd som jag tidigare hade varit för pappa och då mindes jag övergreppen. Det var som en film som spelades upp.
Irene Nilsson och Caroline Johansson har under åren kommit varandra nära. Men, det tog flera månader innan Caroline accepterade Irene som sin nya familjemedlem.
Klockan tickar högljutt i det plötsligt tysta rummet, innan Caroline tar till orda igen:
– Ofta kommer minnena när något händer som får kroppen att reagera som den gjorde då. I början kunde det räcka med att Irene tappade en hammare så kunde jag minnas att "just det, pappa slängde en hammare efter mig". Psykologerna har sagt till mig att jag har förträngt för att själv överleva.
Båda Carolines föräldrar gick bort för tre år sedan. Förlusten av mamman innebar sorg, förlusten av pappan innebar det motsatta.
– Jag blev så jävla glad. Jag köpte en vinflaska för att fira. Då kände jag mig inte fången längre, helt plötsligt kände jag mig fri. Det var en befrielse. Jag är fruktansvärd mörkrädd, men sedan pappa gick bort har jag tagit mörkret mycket bättre och är inte alls lika rädd.
"Skulle jag bli misshandlad i dag så hoppas jag att jag kan försvara mig", säger Caroline och styrkan lyser i ögonen på henne.
Blev det lättare att hantera det förflutna efter din pappas död?
– Jag hade nog hanterat det innan. Jag har pratat med så många psykologer innan jag förstod att det inte var mitt fel. Jag har alltid anklagat mig själv, men när jag kom över det så blev det lättare. Men friheten kom först när pappa gick bort.
Känner du fortfarande ilska över det som du utsatts för?
– Ja, det gör jag. Det här är oförlåtligt. Jag kommer aldrig att kunna förlåta honom.
Att Caroline fick flytta ifrån gården och landa i trygghet hos Irene är tack vare flera utomstående anmälare.
– Jag berättade vad pappa hade gjort för tre klasskamrater i sexan. De lovade att vara tysta om det och det var de, men när de fick reda på att andra hade anmält så gick de också till polisen och berättade vad jag tidigare hade berättat för dem. Jag är evigt tacksam över det, för det finns sällan vittnen annars. Jag själv nekade och satte upp en fasad att allt var bra. Jag försvarade till och med pappa när folk sa att han var dum i huvudet.
"Jag uppfostrades på helt fel sätt, så när jag kom till Irene undrade jag om det var så det egentligen skulle vara", berättar Caroline.
Trots Carolines nekande beslutades det att hon skulle placeras i familjehem, hos Irene.
– Jag vet att jag satt på svenskengelskan i sjuan när kuratorn kom in. Hon sa att jag skulle åka till polisen och jag förstod direkt att det handlade om pappa. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag ville bara hamna under jorden och låtsas att det handlade om någon annan.
Det här är första gången som Caroline väljer att gå ut till allmänheten och berätta sin historia.
– Det är tufft, men det känns samtidigt bra för det kanske kan hjälpa andra som också är förtryckta och inte vågar berätta. Kan det bara hjälpa någon annan så är det ett jättestort plus.
Hur påverkas du i dag av det som du fick utstå som barn?
– Det har varit en riktig resa, upp och ned. Jag har jättesvårt för ögon, om de inte ser snälla ut. Och jag undviker än i dag att bråka med män. När jag blev lite äldre lärde jag mig hur jag skulle göra när pappa blev arg och det beteendet har jag kvar än i dag, att jag nästan blir lite fjäskig för att personen ska lugna sig.
"I takt med att tiden gick fick jag sådant förtroende för Irene att jag började berätta mer om allt. Hon blev min trygghet och jag kunde berätta vad som helst för henne", berättar Caroline.
Men, trots det mörker som under så många år kantade Carolines vardag lever hon i dag ett ordnat, tryggt och bra liv.
– Irenes barnbarn, mina syskonbarn, har räddat livet på mig. Irene har också blivit min trygghet och jag kan berätta vad som helst för henne.
Hon ler. Styrkan lyser i de numera glada ögonen.
– Det finns mycket kvar för mig att jobba på, trots att det gått så lång tid, men jag är glad att jag kommit så långt som jag ändå har gjort.