Publiken på 180 personer var väl medveten om det oundvikliga slutet. Medlemmarna i familjerna Frank och van Daan skulle hittas av nazisterna efter att ha levt gömda i några rum över en verkstad i Holland 1942--44.
Trots det fanns spänningen. Den bultande rädslan och skräcken vid en oväntad knackning, under envisa telefonsignaler till verkstaden en söndag eller efter en obekant röst ute på gatan.
Så långt var det tyst i biosalongen. Med undantag av några försiktiga skratt över familjernas gnabb kring hur nyårstårtan skulle skäras eller när Anne Frank (spelad av Emilia Göransson) lät sin rappa tunga spela i samtalen med de vuxna.
Men när tyskarna upptäckt gömstället blir scenen tom. I skenet av en strålkastare finns endast Anne Franks dagbok kvar. Människorna är borta. Förvisade, förnedrade och till slut också dödade.
Flera i publiken torkar kinderna och det är knappt att rösten bär för kommunalrådet Majlis Johansson (s) när hon tackar de medverkande för föreställningen.
Folk gråter. Både i bänkraderna och på scenen. Det som nyss var teater i Kisa har i allra högsta grad hänt en gång i Europa.
Plötsligt riktas blickarna mot en kvinna som är på väg upp på scenen med ett fång rosor.
Det är Iréna Forslind, Brokind, som själv satt i koncentrationsläger under andra världskriget.
-- Jag har också varit liten, rädd och hungrig, säger hon och delar ut rosor till skådespelarna och regissören Ann Hultén.
Det gör jag också.