Klockan var strax efter ett natten den 29 juni 1954. Från Oxbacken (nära nuvarande Folkets hus) såg fembarnspappan David Jonsson hur lågor och rök steg mot himlen.
Hans telefonsamtal till telegrafstationen kopplades vidare till skohandlare Stig Sandström som var borgarbrandkårens vakt den här natten.
I hast fick han på sig kläder, kastade sig på en cykel och trampade i väg. Framme vid brandstationen såg han att det brann vid Sveahuset på Storgatan. Huset som han nyss lämnat och där hans hustru och två små söner nu befann sig.
-- Vår lägenhet låg i en vinkel där huset skjuter ut på baksidan och därifrån syntes inte branden, berättar han 50 år senare.
Enligt en överenskommelse skulle telefonisten på telegrafstationen larma brandmännen en efter en. Men den här gången klickade uppgörelsen.
Räddningsstyrkan bestod till en början av Stig Sandström samt brandchef Carl Fridström och brandmästare Knut Fasth som båda bodde på brandstationen.
När de anlände till Sveahuset brann det våldsamt i magasinsbyggnaderna på bakgården ner mot Kisaån. Här fanns varulager för järnaffären och Ljungquists speceriaffär samt Cykel-Kalles verkstad, Carl Thells plåtslageri, garage och stall.
Tämligen omgående insåg brandchefen att läget var allvarligt. Han kallade på förstärkning från Tidersrum, Horn och Rimforsa. Dessutom kom ytterligare understöd från Linköping. Tillsammans kämpade 36 man mot eldsvådan. Till sin hjälp hade de 20 strålrör och en vattenkanon.
Arbetet var uteslutande inriktat på att hålla lågorna borta från det stora trähuset med affärslokaler i bottenplanet och lägenheter i tre våningar.
-- Det var så prekärt att vi hade folk uppe på taket till Svea för att släcka när det brann i de två tornen av trä. Det hade också börjat ta sig i trapphuset, säger Stig Sandström.
Hyresgästerna uppmanades att ta med sig det käraste de hade och därefter lämna sina lägenheter. En greppade sitt dragspel, en annan tog sin hund under ena armen och frimärksalbumet under den andra. Hustrun fick klara sig ut på egen hand.
- Det var ett förskräckligt liv och jag minns att vi var rädda för att inte kunna använda trapporna när vi skulle ut, säger Gun Salomonsson som tillsammans med man och två små pojkar fick fly hals över huvud från sängvärmen.
Den enorma hettan från eldsvådan och de höga lågorna hotade gång på gång att sätta fjutt på Sveahuset. Astrid Brandin bor än i dag i samma lägenhet som vid branden för 50 år sedan.
- Det brann i trapphuset och fönstren spräcktes. Jag försökte sätta upp tyger för fönstren som skydd, men de bara rasade ner.
Till slut var hon tvungen att lämna sin bostad och sätta sig i säkerhet. Men alla hade inte lika bråttom. På översta våningen bodde ett äldre par. Kvinnan satt på toaletten när en brandman bankade på dörren och skrek: "Det brinner i Svea, ni måste ut!"
Svaret kom snabbt och bestämt: "Nähä, jag måste skita färdigt först!"
Förmodligen hade hon ingen aning om vilken krutdurk hon satt på. Bland järnaffärens lagrade varor på bakgården fanns 12 syrgasflaskor och 19 behållare med acetylen. Den mycket explosiva gasen förvandlade 27 av behållarna till livsfarliga projektiler som flög i luften över samhället. Rester av gastuber hittades senare flera kilometer bort. Bland annat vid Ottesand på andra sidan Kisasjön. En av tuberna gick rakt genom taket på familjen Hahnes hus vid Kisaån.
Förunderligt nog skadades endast en person vid den häftiga eldsvådan - brandchefen Carl Fridström. Han fick skärskador på armen när fönsterrutor släppte från sina fästen och singlade ner genom luften som giljotiner. Även brandslangar skars av med snabba snitt. Fridström kördes till lasarettet för att sys och vice brandchef Stig Sandström tog över befälet tills Fridström återvände klockan 02.50.
Då hade många Kisabor vaknat av gasflaskornas detonationer och begett sig till olycksplatsen.
Eftersläckningen pågick till klockan fyra på eftermiddagen. Den efterföljande natten bevakades brandhärden av brand- och hemvärnsmän. Orsaken till branden blev aldrig klarlagd. Skadorna uppskattades till 600 000 kronor vilket motsvarar närmare 7,5 miljoner kronor i dag.
Men det kunde ha gått betydligt värre.
-- Det var fruktansvärt nära att Svea brann ner, säger Stig Sandström.
I ett av magasinen förvarades 50 kilo dynamit som lågorna aldrig nådde. Mycket tack vare brandmännens insatser och de brandväggar som fanns på lagerbyggnadernas gavlar.