Att förlora sin make fick hela livet att sÀttas pÄ paus. Iréne Nilsson orkade ingenting.
â Det var som att luften gick ur mig, sĂ€ger IrĂ©ne Nilsson och syftar till ögonblicket dĂ„ hennes make sedan 57 Ă„r, Bert, somnade in efter mĂ„nga Ă„rs sjukdom i september 2018.
Hon sitter i ett rum som tillhör Svenska kyrkan i Kinda, tillsammans med Christina Landström, som deltog i samma Leva vidare-grupp, och tillfÀlliga kyrkoherden Jenny Ahlén.
â Jag var precis fĂ€rdig och orkade ingenting, fortsĂ€tter IrĂ©ne.
Christina nickar, tycks förstĂ„ precis. Ăven hon förlorade sin make i september 2018. TvĂ„ veckor innan hennes Göran gick bort flyttade han till Bergdalas vĂ„rd- och omsorgsboende.
â Personalen förberedde mig pĂ„ att han kanske inte skulle dö nĂ€r jag var dĂ€r. Ofta slĂ€pper de inte taget nĂ€r man Ă€r nĂ€ra. NĂ€r jag Ă„kte hem för att kolla till katten ringde personalen mig och sa Ă„t mig att skynda mig tillbaka. Jag körde jĂ€ttefort, sĂ€kert 90 kilometer i timmen, men nĂ€r jag kom fram hade han precis somnat in. Han var sĂ„ vacker, alldeles slĂ€t och fridfull.
Att komma hem var tufft.
â Det var jobbigt. Det kan det vara Ă€n i dag. Jag saknar honom vĂ€ldigt mycket.
Ăn i dag ligger sorgen efter bortgĂ„ngne Göran nĂ€ra till hands för Christina Landström.
Dagen dÀrpÄ Äkte Christina till vÄrd- och omsorgsboendet för att hÀmta hem makens tillhörigheter.
â NĂ€r jag kom hem med hans tvĂ„ kuddar och kĂ€nde hans doft, dĂ„ kom allt emot mig. Jag grĂ€t nĂ„got sĂ„ fruktansvĂ€rt. Det var som att himlen rĂ€mnade.
Hon blir tyst och överlÄter ordet till Iréne. Men hennes röst bryts pÄ mitten och ögonen fylls av tÄrar nÀr hon ska berÀtta om Berts sista minuter i livet. Christina Àr snabbt dÀr och kramar hennes hand.
â Han vĂ€ntade pĂ„ vĂ„r yngste son. NĂ€r han kom innanför dörren, sa "hej pappa" och höll om honom sĂ„ andades Bert ut för sista gĂ„ngen, berĂ€ttar IrĂ©ne med svag röst.
Sorgen efter den bortgÄngne maken finns med Àn i dag, belyser Christina Landström. Han gick bort i september 2018.
Hon samlar sig, pustar och fortsÀtter:
â Ja, sĂ„ hĂ€r dan Ă€r jag. Jag kan lipa bara jag hör nĂ„gon speciell musik eller tĂ€nker tillbaka.
â Det ska man vara glad för. Det lĂ€ttar pĂ„ kĂ€nslorna att grĂ„ta, uppmuntrar Christina.
Jenny Ahlén nickar lÄngsamt, lyssnar tÄlmodigt. Hon Àr tillfÀllig kyrkoherde i Svenska kyrkan i Kinda och var den som höll i Leva vidare-gruppen som bÄde Iréne och Christina deltog i under början av 2019.
â I den hĂ€r gruppen har vi skrattat mer Ă€n vi grĂ„tit. Det har varit sĂ„ varmt, starkt och levande, ler hon.
Vad innebÀr en Leva vidare-grupp?
â Vi trĂ€ffas vid ett par tillfĂ€llen och pratar om de som dött, hur det gick till, om begravningen och gravsĂ€ttningen, tiden efterĂ„t... Sedan gör vi en avslutning av nĂ„got vis. Svenska kyrkan skickar ut en inbjudan till alla som förlorat en make, maka eller sambo ungefĂ€r ett Ă„r tidigare, sĂ„ det hinner lĂ€gga sig lite. Det brukar vara fyraâfem stycken som svarar och deltar.
Jenny Ahlén, prÀst och kyrkoherde, ledde Leva vidare-gruppen som bÄde Christina och Iréne deltog i.
â Det Ă€r sĂ„ positivt att sitta och prata med varandra. Man förstĂ„r att man absolut inte har det vĂ€rst, fast man tror det nĂ€r man hamnar mitt i det dĂ€r svarta. DĂ„ tror man att det inte finns nĂ„gon annan i hela vĂ€rlden som mĂ„r sĂ„ dĂ„ligt, men det gör det ju, konstaterar IrĂ©ne.
BÄde hon och Christina Àr tacksamma för sorgegruppen.
â Det kĂ€ndes vĂ€ldigt skönt att fĂ„ prata med sĂ„dana som varit med om samma saker. Det hjĂ€lpte mycket. Man fick berĂ€tta om livet innan man kom till punkten dĂ€r det tog slut för den man Ă€lskar. Sedan var det mycket humor ocksĂ„. Vi blev vĂ€ldigt snabbt en grupp som kĂ€nde att vi fungerar bra ihop, sĂ€ger Christina.
Iréne nickar och tillÀgger:
â Ja, vi hör ihop pĂ„ nĂ„got vis.