Och kritiken från föreningsledare och idrottslärare är stenhård. Åke Edelborg, ordförande i Kisa sportklubb, har använt gymnastikhallen sedan dess tillkomst 1966 och han dömer ut den efter noter i ett brev till kultur- och fritidsnämnden.
"Nu tycker jag gränsen är nådd. (...) Golvet spricker, delar av mattan är borta. Om detta inte åtgärdas kommer skadorna att bara bli värre och sluta med en katastrof."
Åke Edelborg oroar sig över att idrottande barn, ungdomar och vuxna ska råka ut för svåra skador.
Hallen används dagtid av skolan och kvällstid av en lång rad föreningar.
Även idrottslärarna vid Värgårdsskolan är bekymrade. Dels för att hallen är så hårt nedsliten, dels för den höga bullernivån som orsakar hörselskador, röstproblem, stress samt nack- och huvudvärk.
I byggnaden finns endast två omklädningsrum och det saknas handikappanpassade toaletter. Skolans konditionstester på eleverna måste göras i ett materialrum där en fläkt orsakar mycket buller.
Dessutom är "luften mycket dålig för elever i detta lilla rum", skriver idrottslärarna Marie Andersson, Esse Palmqvist och Carlo Schuiling.
Värgårdshallens usla kondition redovisas också i en inventering över gymnastiklokalernas status i Kinda kommun. Vid granskningen medverkade bland andra kultur- och fritidschef Jerker Carlsson och han konstaterar att hallen har många brister.
Liksom övriga kritiker anmärker han också på den låga temperaturen i hallen (plus 11 grader vid en utetemperatur på minus 15 grader). Flera av de många och stora fönstren är trasiga och kallraset är omfattande.
Jerker Carlsson påpekar att en nödvändig upprustning innebär stora kostnader för kommunen, men skriver samtidigt att ytterst få investeringar har gjorts sedan 1966.
Hans uppmaning är därför kort och koncis:
"Arbetet måste påbörjas NU!"