Dansgolvet en trappa ner ligger öde som en Folkets park i november. Staplade stolar, fyllda flyttkartonger och prylar och pinaler längs väggarna där panelhönorna en gång stod.
Här tycks tiden ha stannat. Men klockan över garderoben tickar envist vidare.
Än är sista timmen inte slagen för Kisa Folkets hus.
Och fortfarande har Göran Nilsson tre veckor kvar som vaktmästare. Veckor som präglas av sortering och avveckling.
Det är då som tankarna och minnesbilderna kring det som en gång var gör sig påminda.
– Jag har trivts bra. Men visst har det varit både ros och ris, mest ros, säger han och plockar med papper och några vykort på dansorkestrar.
Självlärd
Provanställningen i oktober 1989 gick över i fast jobb efter en månad.
– Ingen talade om hur bridgeklubbens bord skulle stå eller hur man gjorde med ljud och ljus. Jag är självlärd på allt.
Efter en kurs blev han även biografmaskinist.
– Det var kul. Senare blev jag ensam maskinist och då kunde det bli drygt med matiné och kvällsföreställning varje helg.
Alldeles speciell var helgen när han skulle sköta visningen helt på egen hand för första gången.
– Det var filmen Änglagård med Helena Bergström. Jag var så himla nervös, men jag redde allt ut det.
Ordning och reda har det även varit vid tillställningar med mat.
– Jag tycker om att duka med bestick, tallrikar och glas. Det syns att man gör nåt och då ska det se rakt och fint ut när gästerna kommer.
Biografen slocknade
De bästa åren som vaktmästare hade Göran Nilsson runt 1995–2005.
– Då var det fart på det här. Det var många fester, mycket dans och lokalerna var ofta bokade av Kinda kommun, föreningar och fackliga organisationer.
Desto tristare tongångar blev det när biografen slocknade för några år sedan.
Folkets hus-föreningen missade möjligheten till statligt bidrag i övergången från analog till digital teknik.
– Folk blev som galna när det inte var nån bio. Det var jobbigt att höra.
Göran Nilsson plockar vidare i vad han kallar bråten. Ju mer han städar, desto mindre finns det kvar.
I månadsskiftet stänger han dörrarna och släcker belysningen i samlingslokalerna för sista gången.
Då har han passerat 25-årig anställning och guldklocka med ett år och fyra månader.
– Men nån klocka har jag inte sett till än.