Den månghundraåriga dominansen med kistbegravningar i församlingarna Kisa, Västra Eneby och Tidersrum bröts under 2003.
Av 68 begravningar var drygt hälften (37) en urn- eller ask- begravning.
Därmed närmar sig landsbygden runt Kisa de större städerna där eldbegängelse av döda är betydligt vanligare sedan flera år.
I exempelvis Linköping kremeras omkring 76--77 procent av alla avlidna. En siffra som legat tämligen stadigt sedan 1997, säger Berton Nyström, områdesansvarig för fastighet och griftegård i Linköpings kyrkliga samfällighet.
Innan den nya begravningslagen trädde i kraft år 2000 kunde kyrkogårdsförvaltningar i städer styra sedvänjorna kring jordfästningar mot fler kremeringar.
- Det skedde genom att höja avgifterna för gravrätter vid kistbegravningar, säger Alve Gustafsson, kyrkogårdsföreståndare i Kisa pastorat.
Anledningen var praktisk. Marken på kyrkogårdarna räckte helt enkelt inte till.
Men med den nya begravningslagen har den enskilde rätt att själv välja begravningssätt.
Om det saknas en uttalad vilja är det efterlevande makas/ makes eller annan anhörigs uppfattning som gäller.
Råder det delade meningar bland de efterlevande ska kyrkogårdsfövaltningen försöka medla.
Går inte det, är det förvaltningen som tar det slutgiltiga beslutet. Frågan är vad det blir då, kremering eller jordbegravning.
-- Om det är möjligt får man försöka dra slutsatser utifrån det man känner till om personen. Som tur är har det hittills inte varit aktuellt hos oss, säger Alve Gustafsson.
Han råder därför människor att i god tid uttrycka sin vilja kring sin sista resa. Antingen till en nära anhörig eller till en annan trovärdig person.
-- Det underlättar väldigt mycket.