Livet var ett helvete. Länge. I dag mår 41-årige Thomas Andersson betydligt bättre.
Mycket tack vare kontakten med Brokullens dagcenter i kvarteret Hästen i Kisa.
-- Hit kan jag gå för att träffa folk. Det behöver man göra så att man inte blir isolerad för det är en hemsk situation att hamna i.
Thomas Andersson vet vad han talar om. I många år gick han med en malande oro i kroppen.
-- Det var en värkande ångest som gjorde ont överallt. Jag sökte desperat efter hjälp, men togs inte på allvar av sjukvården.
Självförtroendet hade sjunkit till det obefintligas botten och känslan av att stå vid sidan av livet var uppenbar.
-- Det var en förskräcklig plåga att bära på. Framför allt under ungdomsåren. Jag ville ju vara som alla andra.
Den första vändpunkten kom när en läkare äntligen ställde diagnos med efterföljande medicinering.
-- Äntligen fick jag ett namn på mitt tillstånd.
Thomas Andersson berättar lugnt och sakligt. Som hade han hur mycket självtillit som helst.
-- Jag har aldrig haft något självförtroende. Det är något som måste byggas upp, men det tar tid.
Anneli Cronstrand arbetar som skötare på det kommunala dagcentret. Hon har följt Thomas utveckling i åtta år.
-- Det är en enorm skillnad jämfört med när han kom hit första gången.
Här kan den som vill göra legojobb som dagcentret fiskar upp från det lokala näringslivet. Men det finns också ett stort utrymme för utflykter, matlagning, spel, vattengympa och möten med andra människor.
Och kanske det viktigaste av allt. Samtalet. Det förtroliga samtalet öga mot öga eller i telefon med Annelie Cronstrand och hennes kollega Helene Nilsson.
Eller det lättsamma snacket med människor som bär på liknande erfarenheter. Det blev den andra vändpunkten för Thomas Andersson.
-- Det bästa med Brokullen är människokontakten. Här känner jag mig hemma och kan flyta in i en gemenskap istället för att hamna i ett utanförskap.
Onsdagen den 14 september slår Thomas, Annelie, Helene och alla de andra upp dörrarna för allmänheten. Då firar dagcentret tioårsjubileum med öppet hus.