Hon är en av ett 20-tal pensionärer som varje tisdag träffas på dagcentralen i kvarteret Hästen i Kisa. Först lite gymnastik under ledning av Solveig Gustafsson från hemtjänsten, därefter kaffe med dopp som Svea Nilsson dukar fram.
- Det känns så bra alltihop och det är verkligen viktigt för mig att få komma hit på tis- dagarna, säger Gerd Fjellman.
Men det var trögt i portgången.
- Jag var lite blyg och vågade inte, men min dotter tog reda på när och var jag kunde gymnastisera.
Nyss sträckte deltagarna på ben, armar och rygg till tonerna av Ulf Lundells "Öppna landskap" och Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet".
Är det svårt att gå på blom- sterängar och vida sandstränder kan man åtminstone blunda och låtsas genom att trampa med fötterna mot golvet. Och mellan varven andades de långsamt och tungt för att minska på spänningar i musklerna.
Nu skramlar deltagarna med kaffeporslinet, tar för sig av kakorna, pratar och skrattar.
- Jag känner att gymnastiken påverkar mig, säger Gerd Fjellman. Jag blir mjukare och behagligare i kroppen och allt går mycket lättare. Är jag borta någon gång känner jag mig tung och stel.
Kerstin Durefelt instämmer.
- Vi har verkligen roligt. Och så har vi ju kaffet och gemenskapen.
Gruppen består nästan enbart av kvinnor.
- Ja, kan du förstå varför männen inte törs komma, säger Gerd Fjellman.
Den ende som vågar är Henry Westerling.
- Här håller jag mig i form. Utan gymnastiken skulle jaga bara sitta hemma och halvsova.
Att vara ensam herre har han inget emot.
- Nej, jag har verkligen inget att klaga på.
På tisdag är det dags igen. För Henry, Gerd och alla de andra.