Äntligen har en leklysten öringshona gått in i ryssjan och fått med sig en uppvaktande kavaljer. Med ett stadigt grepp lyfter Kaj Jonsson upp honan. Försiktigt klämmer han på hennes mage. Den blänker i den sneda morgonsolen som silas mellan trädstammarna. Marken andas mull.
Ytterligare ett tryck och fisken blir en kaviartub. Romkornen strilar ner i den vita plastbunken.
Kaj Jonsson är glad.
- Det är minst två tusen romkorn.
Öringhonans buk har sjunkit in och är skrynklig som tom penningpung.
Det har dags för hannens insats. Samma fasta grepp om fiskstjärt- och mage, och snart sipprar vit mjölke ner över högen med rom. Snabbt på med lite vatten och sedan röra runt. Försiktigt.
Kaj låter fiskarna glida ner i dammen som han byggde 1964 i skogarna nordväst om Rimforsa. Då mest för nöjes skull. I dag är den en ovärderlig bas för den så kallade Storöringens fortlevnad.
Nu är det bråttom. På med locket på plastbunken, in i bilen och ner till Storån vid Kölefors. Vattendraget norr om Kisa är den så kallade Åsundenöringens lekplats sedan årtusenden.
Eller rättare sagt var. Människans hand och miljögifternas påverkan de senaste decennierna har varit förödande. Nu finns bara en tynande spillra kvar av öringen.
Kaj Jonsson minns 1950-talet när fisken lekte i massor.
- Vilket skådespel det var när hanlat rom från tre honor. I fiskodlingen ligger sammanlagt 5 000 befruktade romkorn som under vintern ska växa till sig.
Ynglen blir klara fram på vårkanten och då är det dags att plantera ut de cirka två centimeter stora fiskarna i Storån.
- Jag sätter ut en skvätt lite här och där. Det får inte bli för många på ett ställe eftersom de redan efter ett par dygn har en revirkänsla.
Får de vara i fred från kräftor, människor, andra fiskar och sjukdomar växer öringarna snabbt. Dryga decimetern på ett år. Så småningom börjar den flera kilometer långa vandringen norrut mot sjön Åsunden. Ett viktigt skede för öringen.
- När den går ut ur födelsebäcken får den sin prägling, vilket gör att den återvänder för lek senare i livet.
Vid vandringen väntar nya faror. Framför allt gäddor som lurar i vassen.
- Det är rena gatloppet.
Öringar som klarar sig stannar kvar i sjön i ett år innan de återvänder hem för lek i Storån. Sådan är rytmen när naturen får råda. För att skydda den hotade öringstammen är det numera fiskeförbud i ån. Dessutom görs insatser för att underlätta vandring och lek.
Och så finns ju Kaj Jonsson.
- Så länge jag lever ska jag inte låta öringen dö ut. Det skulle vara tråkigt om Åsundenöringens saga skulle ta slut efter tiotusentals år, i vår upplysta tid.