Den kommunägda 1800-talsbyggnaden vid Tingshustorget gottar sig i novembersolen. Samtidigt syns skavankerna. Färgen flagnar och fönsterkittet släpper.
– Frågan är varför förfallet har fått gå så långt, säger Torbjörn Gustavsson med blicken på den slitna entrédörren.
Framtiden för ett av de äldsta husen i Kisa är oviss. Kommunstyrelsen gav i somras kommunchef Rosie-Marie Fors i uppdrag att förbereda en försäljning.
En olycklig utveckling, enligt Torbjörn Gustavsson som hellre vill utveckla användningen och då med fortsatt kommunalt ansvar.
– Enbart Tingshuset i sig har en historia (från 1823) som är väl värd att vårda.
Han föreslår också att byggnaden kopplas till Erik G:son Hjort (1832–1922), överjägmästaren i Kisa och ivrig förespråkare för musik, litteratur, teateroch film.
Men också för hans engagemang för bygden och samhällets utveckling vid förra sekelskiftet.
– Han var en kulturbärare av rang och lade också grunden för bankväsende, media (Kisa Weckoblad) och bibliotek när det moderna Kisa började ta form.
Bland Hjorts meriter märks uppdrag som direktör för Östgötabankens avdelningskontor i Kisa samt för Kisa härads sparbank, ordförande i kommunalstämman i Kisa, landstingsman och ledamot av Publicistklubben.
Hjorts gärningar borde lyftas fram i ljuset på ett bättre och tydligare sätt, anser Torbjörn Gustavsson. Han vill även uppmärksamma överjägmästarens gärning som samlare av historiska föremål.
– Efter hans död 1922 skingrades det mesta vid en auktion.
I kommunens ägo finns fortfarande ett halsjärn från straffpålen som var placerad vid Tingshustorget.
– Finns det fler föremål att ta fram och som skulle kunna visas i Tingshuset? Hur är det till exempel med den så kallade häradskistan?
Gustavsson ser även Tingshuset som en lokal för föreläsningar och musik.
– Ytterst handlar det om att vårda, värna och levandegöra kulturarvet. Det har begåtts försyndelser tidigare så det gäller att vara lite varsam och aktsam.
Men är det ett kommunalt ansvar att äga byggnader bara för att de är gamla?– Allt går inte att bevara och det är inget självändamål att äga. Men Tingshuset är inte vilken fastighet som helst.
– Dessutom är det viktigt för varje kommun och samhälle att kunna blicka tillbaka för att göra avstamp inför framtiden.
Och om det blir beslut om att sälja byggnaden?– Går det till försäljning ska det omgärdas av hårda restriktioner.