"Jag har nog inga hemligheter. Jag babblar på om allt", säger Carina Leander. Det bästa hon vet är att prata med kunder. De som behöver får en kram.
Carina är ett välkänt ansikte för många Kindabor. I flera år drev hon lanthandeln i Björkfors, men när kundunderlaget blev för litet tvingades butiken stänga. Det var 2005. Då visste Carina att det var det var livet som handlare hon ville leva. Och det är kanske inte så konstigt.
Både hennes farfar och farfars far var lanthandlare i Björkfors. Redan 1906 öppnade Leander Andersson affären. Sedan tog hans söner över. De kallades "Leanders pojkar", och sedan dess har familjen hetat Leander i efternamn. Lanthandeln försvann ur familjen Leanders ägo under några år, men så kom den där sommaren då Carina sommarjobbade i affären.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Carina hade hittat det hon ville göra i livet.
Sagt och gjort. 1999 tog hon över lanthandeln tillsammans med sin bror Nicklas Leander. Efter något år bestämde sig Nicklas för att göra annat och Carina drev butiken vidare för egen maskin.
Sedan gick det som gick. Skolan lades ner, många äldre försvann och bygden gick på dekis. I september 2005 fick Carina se sanningen i vitögat. Det var inte ekonomiskt hållbart att fortsätta och lanthandeln lades ner.
Men drömmen att jobba inom handel och service levde fortfarande. Att vara handlare hade blivit ett sätt att leva och en del av henne som person. Så är det fortfarande.
– Att vara handlare ligger i blodet. Jag är så tacksam över att ha haft lanthandeln. Det har lärt mig så mycket. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte haft den bakgrunden.
Carina har spenderat förmiddagen i mejeriet. Här inne är det riktigt kallt. En stor kontrast till sommarvärmen utomhus.
Där, i lanthandeln i Björkfors, lärde hon sig allt om hur det praktiska skulle skötas. Men viktigast av allt var kundbemötandet. Konsten att på allvar se kunderna och måna om dem är något Carina har fått många års träning i. Kanske är det också en egenskap hon har i sig själv. Att träffa folk och prata med dem är något som skänker henne både glädje och energi.
– Jag älskar att sitta i kassan. Det är verkligen där jag helst vill vara, även om det är slitigt ibland.
Det är där hon har störst möjlighet att göra en annan människas dag lite bättre.
– Ser jag någon som kanske inte träffar så många så tar jag mig någon minut extra med dem. Det finns många som behöver det. Alla har sitt liv och det är inte så lätt alla gånger. Kanske kan man göra dagen lite ljusare för någon.
Att livet kan vara tufft ibland, det vet Carina. I början av sommaren var hon tvungen att låta avliva sin hund. Pudeln Nalle hade då funnits vid hennes sida i vått och torrt i drygt tio år.
– Han var min bästa vän. Jag tror faktiskt han räddade livet på mig. Han fanns där för mig när livet var som svårast och mörkast.
Att jobba inom handel och service har blivit en livsstil för Carina, vilket inte är så konstigt. Både hennes farfar och farfars far var lanthandlare i Björkfors.
Nu har det blivit lite tomt i huset i Björkfors. Ingen hund möter henne när hon kommer hem efter arbetsdagen på Hemköp i Kisa. Dessutom har dottern börjat på gymnasiet och flyttat hemifrån. En ny era har börjat för den före detta lanthandlaren från Björkfors.
Samtidigt är allt som förut. Att måna om kunderna är hennes främsta prioritet. Det kan handla om att ge en kram till någon som verkar vara ensam och ge kunderna den tid de behöver.
I synnerhet de äldre, som har en särskild plats i hennes hjärta. Men även nyanlända från världens alla oroshärdar. Det blev extra tydligt när Ryssland inledde invasionen av Ukraina.
– När det kom hit flyktingar var det viktigt att få dem att känna sig välkomna så att de kunna känna att de hörde hemma här också. Det går inte att föreställa sig vad de har varit med om. Varje person som kommer in genom dörren har sin egen historia.
Den största skillnaden att jobba i en relativt stor butik jämfört med den lilla lanthandeln i Björkfors är att hon har kollegor.
"Jag trodde aldrig att jag skulle få samma känsla här som i min lanthandel. Vi i personalen har blivit som en familj. De nya som kommer smälter snabbt och blir en del av gemenskapen", säger Carina Leander.
Lika stort behov av att vara pratglad och social på jobbet, lika stort behov har dock Carina av tystnaden när hon kommer hem.
– Då kanske jag mest av allt vill vara själv. Kura ner mig i soffan och se en film. När man träffar och pratar med så många människor som jag gör under en dag vill man mest vara tyst sen. Min man har en helt annan bild av mig än vad alla andra har.
Vem är du hemma då?
– En surkärring, säger Carina och skrattar hjärtligt.
Sen tillägger hon lite diplomatiskt.
– Det är klart vi pratar. Men det är skönt att ta det lugnt. Det är fint att bara ta en promenad.
Något annat som ligger i blodet är att hon är morgonpigg och hon går upp flera timmar före många andra.
– Jag gillar att komma upp på morgonen. Idag gick jag upp halv fyra. Som min svärmor säger: "Det som inte blir gjort innan frukost blir inte gjort senare under dagen heller."