Här vid Storån stannade hjulen definitivt 1958. När sista dagen på jobbet var till ända låste ägaren Valborg Fransson dörren och hängde upp nyckeln på en spik strax intill.
Sedan dess har maskiner och verktyg stått orörda genom decennier. Därigenom har inredningen och industrimiljön med åren blivit unika.
Corren har tidigare berättat att länsstyrelsen Östergötland och Leader+Sommenbygd beviljat bidrag för yttre reparationer samt inventering, uppmätning och beskrivning av fabriksbyggnaden.
I våras beslutade länsstyrelsen också att bidra med 400 000 kronor till renovering av husets grund, bjälklag, stomme, golv och dränering.
Nyligen inledde byggjobbarna Tomas Karlsson och Anders Ericson från Djursdala ett omfattande arbete som ska ge stadga åt byggnaden och stadiga golv att gå på för besökare.
Byggnadsvirket är specialbeställt och består av drygt hundraårig furu. Enligt länsstyrelsens beslut ska nya byggnadsdelar ha samma dimension och kvalitet som originalet.
Arbetet omfattar även viss upprustning av murstockar och eldstäder i huset, berättar Marie Hagsten, antikvarie vid länsmuseet.
Vaddfabriken sov sin Törnrosasömn i drygt fyra decennier, fram till 2001. Då sökte fastighetsägarna Kerstin Nittérus och Gerd Andersson tillsammans med Kinda kultur- och fritidsnämnd, länsstyrelsen, länsmuseet och Kisa/Västra Eneby hembygdsförening ett bidrag till en förstudie av den säregna industrimiljön. I samma veva bildades Intresseföreningen Vaddfabriken i Kölefors.
Sedan dess har Textilmuseet i Borås dokumenterat den gamla industribyggnaden i ord och bild samt gjort en teknisk beskrivning av maskiner och utrustning.
Dessutom har Textilmuseet lämnat förslag på hur tillverkning av vadd kan demonstreras för besökare. Målet är att maskinerna på nytt ska kunna drivas med vattenkraft.
I samband med firandet av Kulturhusens dag på söndag visas vaddfabriken för allmänheten.
Renoveringen beräknas vara klar i början av november.