Ett nytt ansikte tar emot på hembygdsgården i Kisa. Yvonne Carlsson ska hålla museet öppet för besökare varje dag. Och hon brinner för gårdens historia.
-- Vi vill göra hembygdsmuseet och dess föremål tillgängliga för alla.
Det säger Yvonne Carlsson, som tagit över rollen som husmor, guide och vaktmästare när Anita Andersson gått i pension.
Genom ett lönebidrag kan föreningen ge Yvonne heltidsanställning och därmed förlänga öppettiderna.
Under våren har Yvonne Carlsson arbetat med att fotografera en del av de 4 000 gamla bruksföremål som gården rymmer. Hon visar gärna och berättar om deras historia.
-- Den här mangelbrädan med utskurna mönster, till exempel. Här är hjärtan så det har nog varit en bröllopsgåva. Så underbart vackert.
Hon visar hur brädan användes tillsammans med en rulle i trä och en mangelduk.
Yvonne Carlsson fångades upp av hembygdsföreningens ordförande för sex år sedan när hon gick en kurs i natur- och kulturguidning. Barbro Bragée såg möjligheterna i att ha en utbildad guide i föreningens styrelse.
I museets många pärmar med information, genom att fråga människor som arbetat på gården och läsa böcker och tidningar om antika föremål skaffar sig Yvonne kunskap.
-- Den här ringen, vet ni vad det är?
Ett vackert armband med pärlor och en mystisk krok visar sig vara en virkring. Nystanet hängdes upp på kroken för att inte åka i golvet.
-- Min gamla slöjdlärare Edla Valheim har skänkt den här, berättar Yvonne.
I bagaget har hon, förutom kunskaper om guidning, en utbildning i friskvård och ett yrkesliv inom administration och turism. Yvonne Carlsson kommer från Kisa men har bott i Västerås och i Skåne. Den tydliga östgötskan finns kvar.
-- Jag har faktiskt jobbat på att bevara min kisadialekt. Den är ju också en del av kulturarvet, säger Yvonne.
De många besökare som kommer till den natursköna gården kan i fortsättningen räkna med att bli infångade av Yvonne.
-- Jag brukar gå runt här och fråga om de vill ha en guidning i museet. De flesta blir överlyckliga, säger Yvonne.
Tvärs över vägen bor Anita Andersson, som under femton år haft hand om hembygdsgården. Hon har varit där varenda dag under den tiden, och ser nu fram emot ledig tid för att sköta om blommor, väva, måla och tapetsera. Men lite vemodigt är det att sluta som husmor.
-- Det har nästan blivit som mitt, säger Anita.