För Alla Sokolnikova (lÀngst till höger) och Tatjana Gavrish har Majlis Johansson (i mitten pÄ bilden) varit en klippa.
Det Àr oktoberkvÀll. Kylan sticker i kinderna och mörkret har börjat falla. Den rÄa kylan har letat sig in i Internationella kvinnoföreningens (IKF) lokaler och till en början kÀnns det skönast att behÄlla ytterklÀder och mössa pÄ.
Majlis Johansson, engagerad i IKF, gÄr runt och tÀnder upp. Det skumma skymningsljuset motas bort av det varma skenet frÄn lamporna. Efter nÄgra minuter börjar Àven vÀrmen sprida sig och tinar upp halvfrusna lemmar.
Alla Sokolnikova och Tatjana Gavrish kommer in i rummet. De kramar om Majlis och slÄr sig ner kring det stora bordet tillsammans med Tatjanas dotterdotter Valeria.
Det har nÀstan gÄtt tvÄ Är sedan vi sist trÀffade gruppen med ukrainska kvinnor.
DÄ hade de varit i Sverige runt ett halvÄr.
Den gÄngen, i november 2022, var det nÀstan fullt runt bordet. IkvÀll Àr de inte sÄ mÄnga. Flera jobbar och nÄgra har ÄtervÀnt till Ukraina.
Det blir Alla och Tatjana som fÄr berÀtta om hur det Àr att befinna sig i sprickan mellan tvÄ vitt skilda verkligheter.
Valeria Àr 16 Är och vill inte medverka i reportaget. IstÀllet tolkar hon. I början gÄr det lite knackigt. Svenskan Àr Ànnu ett frÀmmande sprÄk, men allt eftersom flyter det pÄ allt bÀttre.
Att sammanfatta tvÄ Är Àr svÄrt. DÀrför koncentrerar vi oss pÄ hÀr och nu. Hur mÄr de i dag? Vad tÀnker de om livet i Sverige, kriget och framtiden. Rysslands storskaliga invasion av Ukraina pÄgÄtt i tvÄ och ett halvt Är. Ingen ljusning Àr i sikte.
Alla kramar Majlis hand.
Hon vÀnder bort blicken. Blinkar.
Greppet om Majlis hand hÄrdnar
Det hÀr gör för ont att berÀtta. Majlis fÄr ta över.
â Allas son hade varit med i kriget i tre veckor nĂ€r han blev svĂ„rt skadad. Det var en jobbig period.
Alla Sokolnikova har en dotter hÀr i Sverige. Hennes tvÄ andra barn samt ett barnbarn Àr kvar i Ukraina. I somras skadades hennes son för livet nÀr han röjde minor. För en tid sedan Äkte Alla tillbaka för att trÀffa sin son. "Att lÀmna honom var jÀttesvÄrt."
Majlis hÄller Allas hand i bÄda sina. Talar lugnt och stilla.
â Jag minns nĂ€r du berĂ€ttade att han hade blivit inkallad. Du var orolig och Ă„kte dit för att trĂ€ffa honom innan han skulle ge sig av. Du hade köpt skyddsutrustning Ă„t honom, för det finns inte till alla soldater. Sen gick det tre veckor.
Sergiy Solonikova Àr 28 Är och kommer aldrig mer att kunna jobba. Hans uppgift som soldat var att röja minor nÀra staden Toretsk i östra Ukraina. NÀr en mina utlöstes skadades han svÄrt. Ena armen förstördes och han fick Àven svÄra invÀrtes skador.
â Han har gĂ„tt igenom mĂ„nga operationer. Bland annat har han tagit bort mjĂ€lten. Han kommer inte att komma tillbaka till kriget eftersom han Ă€r i för dĂ„ligt skick. Nu Ă€r han pĂ„ vĂ€g in pĂ„ rehabilitering efter att ha legat pĂ„ sjukhus lĂ€nge.
Majlis fortsÀtter:
â I Ukraina fĂ„r man inte vĂ„rden betald fullt ut. SĂ„ lĂ€nge Sergiy lĂ„g pĂ„ intensiven betalade staten, men sen tog det stopp. DĂ€rför gjordes insamlingar, en i Ukraina och en i Sverige, för att han skulle fĂ„ den vĂ„rd han behövde. Nu hoppas vi att han sĂ„ smĂ„ningom kan komma till Sverige för att fĂ„ vĂ„rd pĂ„ Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Men det Àr en lÄng och svÄr process, menar Majlis.
â Det Ă€r en kommission i Ukraina som bestĂ€mmer vilka som ska fĂ„ vĂ„rd utomlands.
Alla Sokolnikova har fÄtt fast arbete pÄ Rimforsa strand dÀr hon stÀdar.
MÄnga ukrainska familjer Àr splittrade. Medan mammor och barn har kunnat lÀmna landet, mÄste mÀnnen stanna kvar. MÀn som Àr nÄgons make, pappa, bror eller slÀkting.
SÄ ser det ut Àven för Alla och Tatjana.
Förutom sonen Sergiy har Alla sin ena dotter och sitt barnbarn i Ukraina. Dottern Nadia och barnbarnet Egor tillbringade över tvÄ Är i Sverige, men valde att resa tillbaka i somras. De kommer inte att komma tillbaka till Sverige, som det ser ut nu.
Alla blÀddrar bland bilderna i sin mobiltelefon och ett ljus tÀnds dÀrinne i hennes bruna ögon. Hon visar: en bild pÄ Egor som iklÀdd solglasögon drar en rosa rullvÀska efter sig.
â Han saknar Sverige och vill komma tillbaka hit, sĂ€ger hon och leendet motar bort skuggorna frĂ„n det vĂ€nliga ansiktet.
Förra gÄngen vi trÀffade gruppen med ukrainska kvinnor var Allas barnbarn Egor med. Nu Àr han tillbaka i Ukraina. Men han saknar Sverige. För ett tag sedan fick Alla den hÀr bilden av sina Àldsta dotter Nadia som Àr mamma till Egor. "Han packade vÀskan för att Äka tillbaka till mormor", sÀger Alla.
För Alla har mobilen blivit en livlina, en lÀnk mellan Sverige och Ukraina. Det har den Àven för Tatjana.
Hennes slÀktingar bor i staden Slovjansk som ligger i Donetskregionen. Preis som i Zhytomyr-regionen, dÀr Alla kommer ifrÄn, har och Àr striderna hÄrda.
â I Sverige finns min dotter och tvĂ„ barnbarn. Kvar i Ukraina finns maken och sonen. Det kĂ€nns inte bra. sĂ€ger hon och skakar pĂ„ huvudet.
Att familjen skulle kunna Äterförenas i Sverige Àr inte möjligt. Men i somras var Tatjana i Ukraina och hÀlsade pÄ.
â Man kunde se och höra krig överallt. Det var mycket militĂ€r pĂ„ gatorna och man kunde höra ljudet av bomber som föll.
Alla hÄller med.
â Man kĂ€nner sig nervös, sover dĂ„ligt och det kommer mycket kĂ€nslor.
Kisa har mer och mer börjat kÀnnas som hemma. Alla och Tatjana beskriver det som en mÀrklig kÀnsla att kunna röra sig fritt och sÀkert pÄ gatorna. Inga bomber faller frÄn himlen, inga militÀrer syns pÄ gatorna, inga hus Àr söndertrasade. IstÀllet Àr det tyst. Lugnt.
Samtidigt har relationen till hemlandet har blivit komplex.
â Jag har tvĂ„ kĂ€nslor. HĂ€lften av familjen Ă€r hĂ€r, hĂ€lften av familjen dĂ€r. Jag vet inte... Det bĂ€sta vore om Ukraina tillĂ€t mĂ€n att lĂ€mna landet. DĂ„ kan vi alla stanna hĂ€r, sĂ€ger Tatjana.
Trots att mycket Ă€r smĂ€rtsamt att tĂ€nka pĂ„ Ă€r glĂ€djen och ljuset starkare. Under intervjun brister Tatjana Gavrish ut i skratt â inte bara en gĂ„ng, utan fler. Livet krĂ€nker man inte inte sĂ„ lĂ€tt.
Ăven om det kĂ€nner sig trygga i Sverige finns kriget med dem. Ibland mĂ„ste de stĂ€nga det ute, för att kunna fungera. Ibland gĂ„r det inte.
NÀr striderna blossar upp i regionerna de kommer ifrÄn, vilket de Äterkommande gör, gÄr det inte att stÀnga kÀnslorna ute.
Att hantera den situationen Àr inte lÀtt. Att glÀnta pÄ dörren till det rum som hÀrbÀrgerar alla de kÀnslorna, kÀnslor som Alla beskriver som "farliga", Àr tungt.
â DĂ„ kan jag inte sova, inte göra nĂ„got, sĂ€ger hon.
För Alla och Tatjana har mobilen blivit en viktig livlina. Med den hÄller de kontakt med slÀkt och vÀnner som Àr kvar i Ukraina.
BÄda Tatjana och Alla tror att det kommer att dröja innan kriget tar slut. Kanske gör det aldrig det. Den ovissheten mÄste de leva med, varje dag.
â Vi hoppas att vi en dag kan Ă„tervĂ€nda, men det kommer aldrig att bli som förut, översĂ€tter Valeria.
Att se sitt land trasas sönder Àr en sak. Det Àr svÄrt, men hanterbart. Vad som dÀremot inte Àr hanterbart Àr saknaden efter nÀra och kÀra. Visst betyder dofterna, torgen, gatorna och allt det som utgör en plats eller ett hem nÄgot. Men det Àr inte det Alla och Tatjana saknar mest.
â Vi bryr oss inte om landet, marken. Det vĂ€rsta Ă€r att inte fĂ„ ha sina nĂ€ra och kĂ€ra hos sig.
Trots det. Vi skiljs under skratt och leenden. SprĂ„kförbistringar i alla Ă€ra â vi förstĂ„r trots allt varandra ganska bra. NĂ€r det verkligen gĂ€ller behöver man inte prata samma sprĂ„k för att dela ett skratt.