Vattnet rusar och virvlar i ivern att förbinda Knoppetorpasjön och Åsunden. I stänket på stränderna säger sädesärlor, vitsippor och kabbelekor att nu är det vår.
- Det här är en bra tid att släppa ut ynglen, säger Kaj Jonsson.
Försiktigt häller han ner dem i kanten där Storån gör en liten sväng och svallet hämtar andan en aning.
- Det är lite lugnare här, säger han och ser hur de knappnålslånga ynglen tar sina första fentag.
Våren och värmen har knuffat i gång näringsproduktionen i vattnet och det är livsnödvändigt för öring-ungarna. Hela vintern har de levt på sin gulsäck. En näringsrik matreserv som är i det närmaste tom. Nu måste de klara sig på egen hand. På Storåns skafferi som bjuder på plankton och småkryp.
Går det bra växer öringarna till sig. Tämligen snabbt. I månadsskiftet augusti/september kan de vara dryga decimetern långa.
Går det dåligt blir de föda åt abborre, gädda, mink och häger.
Fiskefantasten Kaj Jonsson har bevakat och vårdat den utrotningshotade öringens fortplantning i decennier. Under hösten och vintern har Corren följt arbetet. Från lek till yngelkläckning och tillväxt. Från en kaviarliknande blandning av rom och mjölke till tusentals centimeterstora fiskyngel.
Avelsstationen, som Kölefors maskin upplåter lokaler till, är hjärtat i arbetet. På andra sidan väggen brusar Storån som varit lekplats för öringen i tusentals år.