Mörkret började redan när Jonas var ett barn. Som sjuåring fick han åka polisbil för första gången, efter att ha snattat från en butik i Södertälje. När han var 14 eskalerade allt och han fastnade i kriminalitet och missbruk.
– Allt började egentligen i Södertälje, när jag bara var ett barn. Två närstående sysslade med organiserad brottslighet och jag föddes in i det. Min mamma har hela tiden försökt att få mig därifrån, det var antagligen en anledning till att hon sökte sig bort ifrån Södertälje, berättar Jonas Samuelsson.
Vi har precis satt oss ned på ett lokalt konditori i Kisa, där han bor i dag.
– När jag var 14 så började det bli riktigt tufft och jobbigt. Jag blev utsatt för väldigt mycket våld och jag gjorde ett tiotal anmälningar, men ingenting hände.
Tilltron till vuxenvärlden raserades totalt.
– Det resulterade i att jag sökte mig till mina barndomsvänner från Södertälje, som hade gått med i en kriminell organisation. I och med att jag inte blev sedd, hörd, accepterad eller respekterad av så många vuxna så gick jag också in i den där organisationen fullt ut, 14 år gammal. Där började min resa med organiserad brottslighet och narkotika.
Jonas tar en klunk kaffe, blickar ut över Kisas gator. Han minns första gången som narkotikan äntrade hans tonårskropp.
– Jag var i en lägenhet i Linköping med mina barndomsvänner. Vädret var som i dag ungefär, varmt och blåsigt. Vi hade planerat ett brott som vi skulle göra. Jag har alltid varit en väldigt känslosam person som haft nära kontakt med mitt inre och mina känslor, så för att jag skulle kunna utföra brottet så blev jag tvungen att ta narkotika. Min barndomsvän lade fram en lina på bordet och så sa han "dra i dig det här, det kommer göra dig gott".
"Hade jag inte haft min övervakare vid min sida under de här åren, som jag träffade för sju år sedan... Då vet jag inte om det hade gått. Att bli konstant motarbetad under sju år, det tar på psyket alltså. Det gäller att vara stark och stå stadigt, lyckas gå vidare", säger Jonas.
Ett svagt leende, präglat av något som ser ut som sorg, drar över Jonas ansikte.
– Det kändes som porten till himmelriket.
Hur känns det att tänka tillbaka på den första gången, som blev starten på ett långt missbruk?
– Jag har aldrig reflekterat så mycket över just den gången, för det har varit så mycket annat som jag behövt bearbeta för att kunna fungera som en vanlig människa i samhället. Men det är riktigt tragiskt att det ska behöva gå så långt för att myndigheterna ska få upp ögonen för en.
Jonas har alla erfarenheter som man kan tänkas ha efter att ha levt ett liv kantat av missbruk och kriminalitet – han har haft socialtjänsten involverad i sitt liv sedan barnsben, han har blivit akut fosterhemsplacerad, han har varit placerad på flera olika behandlingshem, han har suttit en månad i fängelse...
– Jag kom in på behandlingshem första gången 2010. Det året började jag på Vretagymnasiet och där sålde jag narkotika till en person, som berättade det för lärarna. Då samlade jag ihop morsan, styvfarsan, rektorn, socialtjänsten och lärarna och sa att "jag har missbruksproblematik och jag är kriminell". Jag körde med öppna kort och blev då satt på ett behandlingshem i Linköping.
Efter sju års jobbsökande fick Jonas jobb i fjol, inom LSS. Han fick även jobb som timanställd på ett skyddat boende utanför Vimmerby. Nu har han, de senaste tre månaderna, arbetat på ett behandlingshem i Tranås. "Att jag har lyckats komma in i behandlingsbranschen är obeskrivligt", säger han.
I flera år levde Jonas ett liv kantat av missbruk och organiserad brottslighet. Därefter fortskred ett par hattiga år, där han försökte vända om sitt liv men stundtals föll tillbaka.
– Jag fick ett bakslag och då var jag på väg tillbaka in i ruljansen igen, i och med att jag aldrig hade lärt mig hur jag skulle hantera motgångar i det vanliga samhället. Jag kontaktade min gamla vän och sa att "jag kommer tillbaka fullt ut, jag kan gå ner i rang och bli springpojke igen, bara jag får komma tillbaka".
Många frågor växer fram i takt med att Jonas berättelse tar form. Hade han suttit här i dag om de där orden till barndomsvännen hade blivit verklighet 2015?
– Vi bestämde tid och plats, i Gottfridsberg i Linköping. Det var sen fredagskväll och jag gick längs med Ågatan. Som tur var så var det en annan gammal vän som ropade på mig från en krog. Jag följde med in en sväng och såg en söt flicka, som jag valde att stanna kvar för. Hon är min sambo i dag.
Så din sambo blev den slutgiltiga vändpunkten?
– Ja, garanterat. Utan henne hade jag inte suttit här och pratat med dig i dag. Då hade jag suttit inne på livstid. Det är verkligheten, det är så det ser ut.
Jonas träffade sin sambo under hösten 2015. Hon blev vändpunkten i hans mörka tillvaro.
Vägen ut ur mörkret har inte varit rak, tvärtom snårig och krokig.
– Det har inte varit lätt. Det har till och med varit väldigt, väldigt svårt. Jag är inte accepterad av samhället än fullt ut. Det är fortfarande mycket blickar, folk som kollar snett och pratar bakom ryggen. Det är jättetråkigt, men jag har synat mina brott och tagit min tid.
Det framgår tydligt att Jonas har vuxit mycket som person av mörkret som han gått igenom. Han utstrålar en stor ödmjukhet och omtanke. När ett äldre par närmar sig konditoriets ytterdörr, med fikabröd och kaffekoppar balanserandes i händerna, är han på väg att resa sig upp för att hjälpa.
– Går det bra?
När han får ett jakande svar sitter han ned igen.
– Tittar man på mig i dag och tittar man på mig då så är det väldigt, väldigt svårt att förstå. Jag är en helt annan människa i dag.
"Du behöver använda dig av din egen vilja och styrka för att ta dig ur missbruket. Och störst av allt, du måste se ljust på framtiden och det är fan inte lätt när du har blivit så motarbetad. Det är inte lätt att ha en framtidsanda då, den är långt, långt borta", säger Jonas.
Sedan 2015, med undantag för en gammal dom som resulterade i en månads fängelse under sommaren 2016, har Jonas levt ett lugnt och ordnat liv. Men, det tog sju och ett halvt år för honom att få ett arbete.
– Jag sökte över 2 000 jobb, men det var ingen som ville anställa mig.
Men till slut, i fjol, fick Jonas belöning för sitt slit – ett arbete. Nu har han bytt jobb och sedan tre månader tillbaka arbetar han på ett behandlingshem i Tranås.
– Att jag har lyckats komma in i behandlingsbranschen är obeskrivligt. Det är en vinst, rakt av. Första pris.
Han ler, fortsätter:
– Det är där jag kan göra nytta, det är där jag kan vara ett stöd för kidsen och ge dem ett bra liv. Det är väldigt färskt, men jag trivs skitbra. De här barnen har diagnoser och samtidigt ett intresse av narkotika och kriminalitet. För oss gäller det att hitta byggstenar för barnen så att de kan växa och förhoppningsvis aldrig hamna i missbruk och kriminalitet.
"Jag tycker att man bör ge människor i alla fall en andra, kanske en tredje, chans. Jag känner inte att jag fick det till en början", säger Jonas.
Själv kommer Jonas aldrig att sätta sin fot i missbrukets värld igen.
– Aldrig någonsin. Jag bestämde mig för att fokusera på livet, kärleken, att få familj och att uppfostra mina framtida barn så att de blir starka, trygga och självsäkra.
I augusti förra året föddes Jonas och sambons dotter. När han berättar om familjen, som också består av två hundar, glittrar hans ögon.
– De är de viktigaste personerna i mitt liv. Det är tack vare min sambo som jag är nykter, drogfri och fri från kriminaliteten. Och det är tack vare min dotter som jag pallar kämpa på. Livet är fan bra nu, jävligt bra. Jag är ett levande bevis på att det går att klara sig ur missbruket, om man bara kämpar.
Jonas har bytt väg i livet, efter alla tuffa motgångar som han stött på genom sitt liv.