Det är dagen efter för 56-årige José Rock De Sousa. Dagen efter hans senaste dialysbehandling på Universitetssjukhuset i Linköping. Han är trött, fruktansvärt trött, säger han.
Dagen som nyss har börjat kommer att behövas för att hämta nya krafter. Redan om ett dygn är det dags för ännu en holmgång i dialysapparaten.
José lider av njursvikt och sedan februari i år måste han åka till US tre gånger i veckan för att rena sitt blod på konstgjord väg. Varje behandling tar mellan fyra och fem timmar.
-- Jag plågas av dialysen och skulle göra vad som helst för att få en njure.
Den senaste tiden har tankarna på att köpa sig frisk vuxit i takt med att tillståndet blivit allt sämre. I veckan gjorde han ett desperat försök att förändra sin livssituation genom att försöka sätta in en annons i Corren. I annonsen uppgav han att han var villig att betala 50 000 kronor till den person som ville donera en njure.
Annonsen publicerades aldrig eftersom transplantationslagen förbjuder köp och försäljning av allt biologiskt material från människor, både organ och vävnader.
José vill ändå tro att det finns en givare.
-- Det handlar om ett offer, ungefär som från en blodgivare. Eftersom det går att leva normalt med bara en njure är det ingen fara för en donators hälsa.
Bristen på organ är stor och det är många människor som väntar på att få en ny njure.
-- Jag står långt bak i kön och har ingen chans. Det känns oroligt, mycket oroligt. Jag känner mig helt och hållet utan trygghet, utan framtid. Vad kan jag göra resten av livet när jag är som en invalid redan vid 56 års ålder?
Han bor ensam, rör sig långsamt mellan köket och vardagsrummet och det enda han orkar är att sitta eller ligga. Diabetessjukdomen har också gradvis försämrat hans syn, vilket gör det svårt för honom att läsa och se på tv.
-- Så småningom kommer jag bli så orkeslös att jag hamnar i rullstol eller bara blir liggande på sängen och till slut kan det bli kollaps. Än så länge kan jag gå med rollatorn även om det blir kortare och kortare turer. När det är is och snö vågar jag inte gå ut alls.
På grund av dålig blodcirkulation har han tvingats operera bort en tå vilket gör det ännu svårare att gå. Dessutom värker det i benen och han lider av yrsel.
Han är fånge i sin egen lägenhet samtidigt som många av livets glädjeämnen är på väg att blekna bort. Känslorna av instängdhet, missmod och uppgivenhet förstärks under den mörka tiden på året. Som den här dagen när diset hänger så lågt över skogarna runt Kisa att dagsljuset knappt slipper igenom.
-- Jag har inget liv längre. Jag har ingen glädje, ingen att träffa, jag mår illa, har ingen aptit och kan ingenting göra.
Njursvikten leder också till klåda, sömnsvårigheter, dålig känsel och svullna ben.
Visserligen har han två döttrar som bor i Göteborg och Umeå, men dit orkar han aldrig åka.
Det finns en utväg.
-- Om jag åker till mitt hemland kan jag få en ny njure.
Men vägen dit är stängd. Till och med låst eftersom José saknar pass. Dessutom skulle han ha svårt att klara den långa resan till Indien som han lämnade för 29 år sedan.
Han berättar om sin hemstad Mapusa i provinsen Goa vid Indiska oceanen. För första gången på en timme ser han lite glad ut. Han minns sin familj, vännerna, gatorna och butikerna.
Med en fungerande njure skulle han kunna göra så mycket, säger han. Tidigare har han arbetat som lärare, tekniker och maskinist.
-- Blir jag frisk kan jag gå tillbaka till arbetslivet eller starta eget, resa och hälsa på vänner.
Eller rentav återvända till Indien för gott. Under några sekunder drömmer han sig bort från ensamheten, snön och kylan. Och sin sjukdom.
-- Då skulle jag sola och bada i havet.