-- Alla tittar, oavsett ålder. Äldre människor kan till och medstanna och verkligen glo. För det mesta stänger jag av för alla blickaroch kommentarer, men är jag på dåligt humör känns det jobbigt ochtråkigt.
29-åriga Helen Hall bor i ett litet hus på landet strax utanförKävlinge i Skåne. Den här dagen är hon ledig och passar på att träffasin särbo Per Beckman i Västra Eneby strax utanför Kisa.
Hon dukar för kaffe i köket. Många korta steg mellan diskbänk ochmatbord. Och många steg upp- och nedför en liten pall för att nåkaffepaket och porslin i skåpen.
-- Pallen är verkligen jättebra. På jobbet har jag dessutom höj- ochsänkbart skrivbord och det är likadant med arbetsbänkarna i köket hemmai Kävlinge. Så även Pelle som inte är kortvuxen kan diska.
Om jag blundar och bara lyssnar märker jag inget av hennes handikapp. Med öppna ögon ser jag de korta benen och armarna.
Hon är en vuxen människa i en barns kropp, hinner jag fundera, meninser snabbt hur fel jag tänkt. Hon har gått igenom barndom, uppväxt,trotsåldrar och pubertet. Hon är vuxen på alla sätt och vis.
-- Men jag köper barn-skor och barnkläder. Det är åtminstone enfördel med att vara kortvuxen eftersom jag då kan handla lite billigare.
Helen är född med klassisk dvärgväxt. Det upptäcktes vid födseln ochkom som en fullständig överraskning för föräldrarna som båda är långa.
-- Numera kan man upptäcka dvärgväxt redan i fosterstadiet i samband med ultraljudsundersökning.
Hon lärde sig att gå först vid två års ålder. I övrigt utvecklades hon som andra barn när det gäller tal och motorik.
Uppväxtåren minns hon som bekymmerslösa.
-- Alla visste vem jag var och jag blev aldrig mobbad för att varaliten. Och jag fick styrka av mina föräldrar som uppmuntrade mig tillalla möjliga aktiviteter.
Den första riktiga motgången kom i tioårsåldern.
-- Jag fick inte börja rida. Det ansågs farligt eftersom vikortvuxna lättare kan bryta nacken eller kan bli förlamade om vitrillar.
Varningens finger lyftes också för att springa eller hoppa ner från höjder.
Kaffet är slut och Helens båda hundar Nellie och Carisma behöver komma ut. När jag tar ett kliv måste Helen ta minst två.
-- Enligt försäkringskassan kan jag gå två hundra meter innan jag måste vila.
Ett hinder i livet bland många andra för en kortvuxen. Helenberättar också om bankomaten, självbetjäningen vid bilbesiktningen,mataffärernas kundvagnar och postlådorna. Onåbara för en person som är118 centimeter lång.
Liksom varorna på de övre hyllorna i butikerna. Då får Helen be om hjälp även om det tar emot i bland.
-- Det beror på vilket humör jag är på eller vem som kommer förbi just då.
-- Jag skulle kunna sätta mig i en stol och säga att "jag kan inte" eller "jag får inte".
Men det gör hon inte. Viljan och envisheten att klara sig på egen hand är starkare.
-- Ja, lite jävlar anamma är en bra kraft.