Han sliter och drar i stela slangar, flyttar på fräsande snökanoner, springer till snöskotern, far upp i backen med ilfart, fixar en trasig del i en av skidliftarna, upp på skotern igen, snabbt nedför backen och in värmestugan för en kopp kaffe.
- Det är tungt och man blir klippt dyngsur, säger han och drar handen över sin svettiga panna.
Knappt hinner Magnus sätta sig förrän det sprakar i hans kommunikationsradio. Det är kollegan David Johansson som ber om understöd när den stora ankarliften krånglar.
På med mössan igen. Ut. Starta skotern. Iväg. Fort.
Det kommer 20 000--25 000 utförsåkare till Tolvmannabacken varje vinter. Det kan de göra tack vare ett 20-tal personer som lägger ner timtals med frivilligt arbete att lägga snö.
Här finns en och annan brandman, nån snickare, elektriker, bonde och andra som har tekniska färdigheter. Handplockat folk som är bra på att skruva och snickra helt enkelt.
Några gör snö för sina barns skull, andra för att själv kunna åka. Dessutom lockar det exotiska: att få jobba med pistmaskiner och snöskotrar så här långt söderut i landet.
Strax intill värmestugan pressar stora kompressorer luft till snökanonerna som går för högtryck i kylan. De åtta jättesnopparna sprutar ut en blandning av vatten och luft i rykande snömoln som sakta faller och bildar flera meter höga drivor.
Den gångna natten var det drygt 20 grader kallt. Tjurigt kallt för snömakarna eftersom det lätt bildas isproppar i kanonernas slangar och munstycken. Det är nätter när matsäcken får stå orörd eftersom arbetet tar all tid.
Snöläggningen sker oftast nattetid när elen är som billigast och det är folktomt i backen. Datum spelar ingen roll. Inte ens om almanackan påstår att det är julafton, juldagen eller nyårsafton, säger Curth Johansson, ordförande i Stiftelsen Tolvmannabacken sedan ett tiotal år tillbaka.
Han är ledig från sitt ordinarie jobb den här dagen och kunde ha suttit hemma i stugvärmen, sörplat kaffe och haft det skönt. I stället har han dragit på sig overallen för ännu ett arbetspass i skidbacken. Nyss slog han igen dörren till värmestugan och när han sätter sig flyger minusgraderna runt våra ben en stund.
- Man är väl korkad, svarar han när jag frågar vad det är som driver honom att lägga ner all sin fritid under vinterhalvåret på skidbacken i Kisa.
"Man är väl korkad", ett typiskt "det-är-väl-inget-att-prata om- svar" som så många ideella ledare runt om i landet hasplar ur sig.
"Äsch, vadå", läser jag i hans ansikte. Och där står också orden som ofta får beskriva det stora arbete som utförs av honom och många andra frivilliga krafter: kamratandan, roligt att göra nåt tillsammans, kul att se ett resultat ...
- Glädjen kommer när man ser allt folk i backen, framför allt barnen, säger Curth när jag tjatar vidare om sporren bakom allt slit.
Men det kan knappast vara hela sanningen. Jag är övertygad om att det också finns en känsla av värdighet och ansvar för den 50-åriga anläggningen. En stolthet över skidbackens historia och en vilja att den ska finnas kvar för lång tid framöver.
Men sånt säger inte en inbiten föreningsmänniska högt. Det kan ju låta övermodigt och förmätet, ja till och med oblygt i överkant.
Då passar det bättre att mumla nåt om att vara lite knäpp, lite korkad och att allt knog egentligen är för barnens skull.
Själva driften av skidanläggningen på dagtid sköts av fyra säsongsanställda. Kvällar och helger är det representanter från Kisa scoutkår, Kinda alpina klubb, Kisa SK och Kisa BK som jobbar.
Föreningarna bildar tillsammans Stiftelsen Tolvmannabacken, en stiftelse som har ett digert arbetsprogram vecka efter vecka mellan december och mars.
Vid sidan av snötillverkningen måste anläggningens liftar ses över regelbundet. Byglar ska flyttas och vajrar synas. Dessutom inspekteras nödstoppsknappar, skyltar och elektriska säkerhetsbrytare.
Klockan nio varje morgon ska allt vara klart för start. Dagligen förs en journal över fel och åtgärder.
Dessutom ska nedfarterna vara preparerade. Eller pistade som snöfolket och utförsåkarna säger när underlaget är jämnt och har en frostfrasig yta. Arbetet med pistmaskinen sker nattetid och tar tre--fyra timmar varje gång.
Det har gått en månad sedan Tolvmannabacken öppnade. Fortfarande återstår många dagar och kvällar av säsongen i de vitklädda branterna.
En av höjdpunkterna är sportlovet i februari när solen äntligen pressar sig högt över trädtopparna. Då fylls den soldränkta backen med mängder av folk och det är stunder som Magnus och Curth Johansson gillar allra mest. Även om de har fullt sjå med trilskande liftar och stelfrusna snökanoner.
Men så är de ju lite korkade också.