Malin var en hårsmån från döden

Malin Bennelid var ensam i torpet när regnet och molnen drog in från norr. Nu ville hon få in den norska skogskatten Tussi så fort som möjligt. De två andra katterna befann sig redan inne. Hampus under täcket, Linus under sängen.

- Jag stod vid fönstret och tittade efter katten som jag visste var där ute i skogen. Då kände jag att nåt var fel och jag hörde mig själv skrika "nej".

Torpstugan ligger omstoppad i dämpande grönska och flyttblock, och det är två kilometer till närmaste granne. Ingen hör Malin där hon ligger på golvet i Modalen i skogen mellan sjöarna Skolen och Glimmingen söder om Kisa.

- Jag minns ljusskenet och hur jag slungades bakåt och föll mot ett bord innan jag hamnade på rygg.

Det bränner i kroppen. Hon gråter och skriker.

- Det gjorde så fruktansvärt ont, och så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv.

Malin hasar över golvet för att nå sin mobiltelefon och ringer sin make Daniel.

- Jag var på väg från jobbet och var vid Rimforsa när hon ringde.

Malin tror att hon tydligt har berättat vad som hänt, men Daniel hör bara hur hon skriker.

- Till slut hörde jag nåt om blixten och då började jag lägga ihop ett plus ett.

Daniel erbjuder sig att ringa SOS Alarm, men Malin vill göra det själv.

- Det var ju lättare för mig att berätta för SOS vad som hänt.

Blixten hade slagit ned i en tall, grävt en tio meter lång fåra in mot huset och fönstret där Malin stod, fortsatt via plåttaket ner på baksidan där den splittrat delar av en dörr och vidare ut i marken mot granskogen där Tussi gömt sig.

Daniel måste stanna i Kisa för att tanka. I huvudet flimrar bilder över hur illa skadad Malin är.

Han har fortfarande 19,4 kilometer kvar att köra. Delvis på grusvägar som svänger. Och svänger.

Under tiden upptäcker Malin att huden på hand och fot har förändrats.

- Den var så där gulvit som den är på döda människor.

Tanken på att blodcirkulationen delvis har kollapsat skrämmer, men snart börjar huden få färg igen. Ambulansen från Vimmerby hittar fram och konstaterar att Malins hjärta har klarat sig utan skador.

Klarat sig har också Tussi som smyger fram när åskvädret dragit förbi.

- Nu får vi installera åskledare, säger Malin som efter smällen får ta stöd av en krycka för att avlasta sin svullna fot.

- Jag vet ju egentligen att man inte ska stå vid fönster när det åskar. Det ska jag aldrig göra mer.