När man hamlar tar man bort alla grenar och löv på ett träd. Redan på stenåldern använde människor metoden för att samla foder till sina djur.
-- Det är ett biologiskt kulturarv från 5 000 år tillbaka som vi håller vid liv, säger Pär Johansson i Misterfalls ängsförening.
De är åtta personer från föreningen och PRO i Kisa som samlats för att hamla och binda lövkärvar på lördagen. Efter jobbet bjuds kaffe och smörgåsar vid vindskyddets eldstad.
Pär Johansson visar ett av sina verktyg: en japansk sticksåg med särskilda tänder som ger en slät snittyta på trädet. Sysslorna vid Misterfalls askäng följer året. På våren när vitsipporna börjar komma så fagar, det vill säga städar man ängen från kvistar och grenar. Slåttern äger rum i juli och hamlingen vid sommarens slut. På hösten betar kor av ängens gräs.
Det uråldriga sättet att hålla ängen öppen gynnar växter, insekter och lavar. Vid hamlade askar trivs bland annat stare, blåmes, kattuggla, läderbagge och almlav.
En ask som hamlats får snart nya friska skott.
-- På ett år blir skotten cirka två meter långa, berättar Karl-Erik Andersson.
Under grenvarvet, där trädet förgrenar sig, är stammens bark gammal. Tar man bort grenar därifrån så växer de inte ut igen. På ett hamlat träd sitter de nya löven så långt upp så djuren som betar ängen inte kan nå dem. Dessutom gör hamlingen att solens strålar når ned till gräset kring trädet. På så sätt gynnar hamling både produktionen av gräs och löv.
-- Nu för tiden tar vi inte vara på löven till djuren. Det skulle vara för mycket jobb. Men förr var löv det vanligaste vinterfodret, berättar Pär Johansson.
Så viktigt att det i en lagtext från 1780-talet för Värnamo socken går att läsa, att den som går in på någon annans äng och bryter löv innan gräset blivit avslaget, måste böta 16 öre till ängens ägare. Förutom att den också måste ersätta skadan för det nedtrampade gräset.