I ett industriområde i Kisa finns en vit, låg byggnad. Här har Kisa bilmuseum legat sedan öppningen 2013. Grundaren Fred Johansson möter upp tillsammans med Roland Svensson som haft hand om museet sedan 2016. Nu har de flesta bilarna sålts. De gick under klubban när en nätauktion anordnades i förra veckan. Intresset var stort.
– Det var budgivning på samtliga bilar, säger Roland Svensson.
Nu har museet börjat tömmas på bilar. De första lämnade för nya ägare i helgen. En bil såldes till Norge, resten har hittat nya hem på olika platser i landet.
– Det känns naturligtvis lite vemodigt, samtidigt som det känns väldigt skönt. De här bilarna hittar ju nya bra stall där de får ny omvårdnad med ny entusiasm, säger Fred Johansson och tillägger:
– Det är klenoder. Det kulturella värdet på dem kommer att bestå och öka.
Enligt Fred Johansson bidrog flera faktorer till beslutet att sälja bilarna. Delvis höll museet stängt under pandemin.
– Vi var här och tittade lite i våras och konstaterade att bilarna inte mådde bra. Det kräver daglig tillsyn. Jag brukar jämföra det lite med "bonderi". Det krävs ett kosläpp på våren för att korna ska hålla sig pigga och det är också så med de här fordonen här inne.
Nu stod de och gick sönder, berättar han.
– Det tyckte vi var synd.
En annan anledning var att Fred kände att det räckte nu. Han drar en liknelse till en bonde som förstår att han måste sälja sina kor när han tycker sig se i djurens ögon att de inte längre får den omsorg som de kan förvänta sig.
– Jag tyckte att jag såg det i strålkastarna på kamraterna här inne, säger han.
Ett mindre antal av de 27 fordon som funnits utställda kommer att sparas. Fred och Roland berättar att de sparar bilar som de har extra starka band till eller som är sällsynta exemplar.
– De finns kvar och vi får försöka att hålla dem vid liv, säger Fred.
Hur mycket de fick in på auktionen vill han inte avslöja. Han säger att det är samma princip som han gått efter när han tidigare sålt bilar.
– Det är en väl bevarad hemlighet mellan köpare och säljare. Men man kan väl säga att det följer marknadsvärdena, ungefär.
Vi går in i bilhallen. Här står Saabar men också några Oplar av varierande årsmodeller. En doft av olja och gummi vilar över rummet.
– Det finns en favorit i många av dem, säger Roland.
Han går fram till en cremevit Saab Monte Carlo från 1966. Exemplaret ligger kanske särskilt nära hans hjärta. Vid tiden då modellen tillverkades var det en pigg sportbil med ett inköpspris på 16 600 kronor. Utmärkande detaljer är bland annat den röda skinnklädseln som står i bjärt konstrast till bilens ljusa yttre.
Grahns bilar som står bakom museet och Fred Johansson har på olika sätt varit engagerad i företaget i 50 år.
– Jag var ju 17 år när började på Grahns bilar, säger Fred Johansson.
Så småningom började han att samla på Saabar och senare även Oplar.
Vad är det som gör Saab så speciellt?
– De är bara bäst, säger Roland.
Fred fyller i:
– De har varit föregångare i mångt och mycket och hade väldigt duktiga ingenjörer.
Som exempel nämner han att Saab var tidiga med framhjulsdrift och att använda 15-tumshjul.
– Konkurrentbilarna hade 12- eller 13-tumshjul, berättar Fred.
Enligt honom blev bilmärket uppskattat av personer som färdades i svårare terräng, som skogsvaktare.
– De kom fram på vägarna, säger han och fortsätter:
– Det finns en stor kärlek till Saabbilar som lever fortfarande.
Vad skulle ni säga att bilmuseet har betytt för folk här i Kinda?
– Ju fler saker det finns i ett samhälle, ju bättre är det. Men samtidigt har vi sett att boende i närområdet har varit och sett det och sedan är det klart, säger Fred.
Roland Svensson säger att de, till skillnad mot större museum, inte bytt ut bilarna. I stället har bilmuseet i Kisa i stället bestått av en samling som visats för allmänheten.
– Det är nog så med allt som är lokalt att det kräver att det ska ha en sådan attraktionskraft så att folk kommer och då skulle det väl ha krävts en förnyelse. Men så är det med alla verksamheter, det är inget självspelande piano, säger Fred.
Roland säger att han tyckte att det var rolig att träffa folk som besökte museet.
– Det var många intressanta personer som kom hit. De kunde ibland mycket mer än mig, säger han.