Spåren efter avrättningsplatsen i Kisa är utsuddade sedan länge. För att peka ut placeringen krävs en titt i lokalhistorisk litteratur och kartor från äldre tid.
I "Anteckningar om Kisa socken i Östergötland" skriver Erik G:son Hjorth:
"Afrättsplatsen låg vester om landsvägen strax norr om om Kisa-byn. Tjuf-Joel var den förste som der hängdes. 1791 voro 9 brottslingar der aflifvade".
Bödelns arbetsplats
Området, som på äldre kartor kallas Galgtegen, ingår i dag i kvarteret Hajen som ligger direkt norr om vårdcentralen och bårhuset.
Ortnamnsforskare Jan Sterner berättar om Galgsveden (Galgsweden) i En bok om Kisa socken:
"Här hade bödeln 'böveln', som man sade, sin arbetsplats. Den siste som avrättades här lär ha varit 'Tjuv-Joel' och det skedde på 1790-talet".
Vilket eller vilka brott som Tjuv-Joel gjort sig skyldig till är oklart, men sannolikt var det stölder med tanke på hans nedsättande smeknamn.
Vanligt straff
Att plikta med döden var ett vanligt straff under 1600- och 1700-talen.
I Missgärningsbalken stadgades dödsstraff för 68 olika brott, några av dem för att de ansågs strida mot Guds lag.
För att verkställa domarna krävdes avrättningsplatser nära varje tingsställe.
Kisa var ordinare tingplats mellan 1675 och 1963 samt bitingsplats till Linköpings tingsrätt 1964–1970.
Väl synligt
Hängning, tjuvens normala straff, ägde i äldsta tider rum i en trädgren. Därav de äldsta domböckernas domslut att dömas till ”galge eller gren”.
Under senmedeltiden var galgbacken införd på de flesta platser och låg oftast ett stycke utanför stadens eller byns tingsställe.
Men ändå väl synlig för resande som passerade platsen. Med tanke på att vägen mellan Stockholm och Kalmar har gått genom Kisa sedan medeltiden var platsen väl utvald.
Skådespel
Riksantikvarieämbetet berättar:
”Vid avrättningarna uppmanades bönderna från byar i trakten att ’stå spetsgård’ omkring platsen.
Avrättningen hade pedagogiskt värde och var ett välkommet avbrott i vardagen med skådespel för folket.
Folk strömmade till från byar och gårdar, från gästgiverier och förbiresande. Försäljarna hade goda dagar på platsen.
Den dömdes färd till avrättningsplatsen följdes också av folk längs vägkanterna”.
Varnande exempel
När dödsstraffet hade verkställts fick troligen kroppen hänga kvar i galgen som ett varnande exempel för befolkningen.
Genom ändring i strafflagen 1877 bestämdes att avrättning skulle ske på fängelsegård.
Folket fick då inte tillträde, men vissa representanter för allmänheten hade rätt att närvara.
Därmed var tanken att avrättningsceremonin skulle användas för att avskräcka från brott ett avslutat kapitel.