Striden inleddes 1966 när ett "expropriationshot" hängde över skogsmark vid Harg strax nordväst om Kisa.
Då hade riksdagen beslutat att landet skulle delas in i storstads- respektive regionala områden samt kommuncentra i varje kommun.
En generalplan skulle därför upprättas för dåvarande Västra Kinda kommun.
Kisa skulle växa. Till 8 500 invånare. Med nödvändig utbyggnad av bostäder, skola, daghem, småindustrier och seviceinrättningar.
Kommunen insåg behovet av mera mark och gjorde en trevare för ett köpa större delen kring Hargs gård.
Ägaren Arne Nilsson motsatte sig, vilket ledde till att kommunfullmäktige i maj 1972 begärde expropriation (tvångsinlösen) av området.
Ansökan skrevs under av kommunstyrelsens ordförande Henry Nilsson (C).
Lantbruksnämnden sa nej med hänvisning till att Harg av jordpolitiska skäl skulle bibehållas för jordbruksändamål.
Från myndighetshåll framfördes även att kommunens befolkningsprognos var alltför optimistisk och kunde innebära en snedvridning vid planering av bostäder och institutioner.
Skulle kommunen få sin vilja igenom väntade omvälvande förändringar vid Harg. Hela jord- och skogsområdet skulle tas i anspråk vid en gård med rötter som nära nog gick tillbaka till sen medeltid.
Arne Nilsson vägrade att acceptera planerna och ansåg i en skrivelse att kommunens behov inte var styrkt att "Harg ska behöva vika för samhällsutvecklingen".
Avgörandets timme var slagen när bostadsdepartementet fick ärendet på sitt bord. Då hade statliga planverket konstaterat att "det ej synes sannolikt att hela Harg 6:1 kommer att behövas för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning".
Orden vägde tungt när bostadsdepartementet slog fast att "Kungl. Maj:t finner det ej utrett att ett från samhällsbyggandets synpunkter godtagbart alternativ till en exploatering av Harg 6:1 inte skulle stå till buds. På grund av det anförda lämnar Kungl. Maj:t ansökningen om expropriation av Harg utan bifall".
Beslutet signerades av Ingvar Carlsson och blev en nyhet i radions Dagens Eko.
Carlsson blev senare "Foten" med svenska folket efter revyn "Under dubbelgöken" där Hassåtage påstod att han såg ut "som en fot i ansiktet".
Hur långa Kindas politiker blev i fejset efter Carlsson nej till expropriation förtäljer dock inte historien.