-- Jag har ingen ork kvar och slemhinnorna i halsen är förstörda, säger han med hes röst.
I fem år har han kämpat. Dels för att återfå hälsan, dels för att få upprättelse för de skador han ådrog sig vid olyckan vid Samhalls anläggning på Karlebyområdet i Kisa.
En kamp som har skett i det tysta. Men nyligen bestämde han sig för att inte längre tiga om sina arbetsskador. Det var när Sveriges Radio rapporterade att anställda vid Samhall råkar ut för fler arbetsplatsolyckor än personal på andra företag.
-- Det är skrämmande att det kan ske i en statlig företagskoncern som i sitt säkerhetsprogram framhäver vikten av en säker arbetsmiljö.
Och så berättar han om den där dagen i augusti 1999:
-- Jag fick i uppgift att göra ett lödningsarbete. Eftersom jag inte kunde fylla på så kallat flussmedel själv bad jag min arbetsledare om hjälp. Men inte heller han visste hur man gjorde. I stället gav han order om att jag skulle försöka fixa det på egen hand.
-- Jag visste ju att det var brandfarligt och risk för explosion så jag skruvade försiktigt av påfyllningslocket till flussmedelsflaskan.
Plötsligt small det. Överrumplad drog Åke Törngren efter andan när han träffades i ansiktet av den utströmmande och mycket giftiga gasen (fluss och acetylen).
-- Jag törnade emot en stolpe och var mer eller mindre medvetslös under en tid. När jag började komma till sans kände jag hur det retade i halsen.
Han var ensam i industrilokalen och började efter en stund att jobba igen. Han lyckades slutföra arbetsdagen och fortsatte att gå till jobbet i ytterligare fyra veckor. Trots att han kände sig trött och kraftlös.
-- Jag var så utmattad att jag inte orkade göra nåt till slut.
Så långt hade han inte förknippat sin trötthet med det häftiga mötet med flussmedlet. Men den 21 september, fyra veckor efter olyckan, bestämde han sig för att läsa innehållstexten på den femlitersdunk i företagets giftskåp där flussmedlet förvarades.
-- Då förstod jag. Hade jag läst informationen innan, hade olyckan aldrig hänt. Jag hade helt enkelt vägrat att fylla på.
Även om det rörde sig om en allvarlig olycka tog det tid innan företaget och det fackliga ombudet reagerade. Inte förrän Åkes dotter kontaktade Arbetsmiljöverket började det hända saker.
Vid en inspektion på arbetsplatsen först i februari 2001 (1,5 år efter olyckan) konstaterade verket brister i hanteringen av flussmedel. Arbetsgivaren uppmanades därför att se till att utbildning, hantering och skyddsinstruktioner av flussmedel blev bättre.
Händelsen polisanmäldes också som ett arbetsmiljöbrott av Arbetsmiljöverket i Linköping. Men på grund av den långsamma hanteringen av ärendet behövde arbetsgivaren aldrig stå till svars eftersom preskriptionstiden gick ut innan åklagare hunnit göra en förundersökning.
Envist fortsatte Åke Törngren att arbeta vid Samhall. Trots trytande ork, problem med luftvägarna och en enveten rethosta.
-- Jag trivdes så pass bra att Samhall var som ett andra hem för mig.
De ständiga hostningarna ledde till dubbelt ljumskbråck. För att klara av sitt jobb någorlunda fick han intyg på att han då och då under arbetsdagen behövde vila.
-- Jag var tvungen för att tarmarna skulle få en chans och lägga sig till rätta lite.
Men varken företagets eller försäkringsbolagens läkare ansåg att bråcken utlösts av hosta. I stället berodde de på Åkes tilltagande ålder.
En av läkarna skrev till och med ett utlåtande där Åke Törngren framställdes som en allergiker som var känslig för mögel och pälsdjur samt björk. Dessutom konstaterade läkaren att Åke hade fått astma godkänd som arbetsskada.
Problemet var bara att Åke aldrig någonsin lidit av allergi eller astma. Och framför allt: Läkaren gjorde sin bedömning utan att över huvud taget träffa Åke.
I dag är Åke Törngren pensionär. I livet efter 65 hade han tänkt sig att sköta sin gård och sina hästar vid Yxefall strax utanför Kisa.
Men . . .
-- Jag är långtifrån frisk. Min arbetsförmåga är bara hälften mot tidigare. Jag blir lätt andfådd, orkar knappt klyva lite ved eller slå med lie. När jag skor hästarna måste jag ta en paus mitt i en hov.
Försäkringsbolaget har beslutat att den medicinska invaliditeten är tre procent. En alldeles för låg ersättningsnivå, säger Åke Törngren som vänder hoppet till LO--TCO rättskydd i Stockholm som tagit sig an ärendet.
-- Jag struntar i pengarna, men sanningen ska fram.