Märke: VW Golf
Årsmodell: 1998
Körsträcka: 1 500 - 2 000 mil/år
Bäst: Allt.
Sämst: Inte något.
Betyg: 5
Namn: Gerda Antti
Yrke: Författare (ny bok ute i början på nästa år).
Ort: Utanför Kisa.
Gerda Anttis vackra ansikte med de uttrycksfulla ögonen skimrar och blänker som en daggvåt, solstänkt försommarmorgon när hon berättar. Gerda, berätterskan, berättar om sin bil. "Hon" den underbara, den pålitliga och stabila, är inte en häst eller ko utan den röda Golf som författaren köpte ny 1998. Bilförsäljaren på Grahns i Kisa frågade om hon ville ha en hona eller hanne. Det blev en hona. Pärlan kallar hon den.
- Pärlan är lika viktig för mig som hästen var för bonden förr i tiden.
Gerda Antti är beroende av bil. Thomestorp ligger en fem-sex psalmverser från Kisa, och här stannar inga bussar. Pärlan är packåsna och förbindelselänk till omvärlden. Men några längre resor blir det aldrig.
- Jag kör max 50 mil i sträck. När jag ska iväg på författaruppläsning utanför länet, eller besöka Norrbotten, får Pärlan vila.
Gerda Antti är först förvånad. Vad har hon på Correns trafik- och motorsidor att göra? Men bilar och trafik är mer än cylindervolym, ventiler och hästkrafter. Det bevisar hon själv i romanen "Ett ögonblick i sänder" (1980) där Astrid formulerar vad bilen betyder: "Bilens skal förstärker mig själv och skyddar mig./.../bilen blir ett mellanting mellan bönekammare och fridfullt utedass med dörren vidöppen mot evigheten."
Jag läser orden högt för Gerda. Hon ler. Låter orden sjunka in. Nickar. Så är det. Bilen är frihet, oberoende och suveränitet.
Och bra som avreageringsinstrument.
- Det finns inget bättre ställe att svära av sig i än bilen. Ni må tro vad Pärlan får höra.
Pålitlig och stabil. Volkswagens uppföljare till flopparna VW 1500 och K 70 blev rena försäljningsraketen. Golf-modellen är ekonomisk, har bra vägegenskaper och ett bra andrahandsvärde. Gerda Antti är en av 23 miljoner bilköpare som fastnat för den lilla packåsnan. Klassikern "Bubblan" såldes "bara" i 21 529 464 exemplar.
Gerda Antti tog körkort på 60-talet. Maken, författaren Walter Ljung- quist, vågade först inte sätta sig i parets första bil, en Vauxhall Victor ("en härlig dambil, med hela soffor fram och bak"). Inte med Gerda vid ratten.
- Men efter ett tag satte sig Walter tillrätta i baksätet, tillsammans med en flaska whisky.
- Efter ytterligare ett tag, sen han upptäckt att det inte var förenat med livsfara att åka med mig, flyttade han till framsätet, fortfarande med whiskyflaskan som stöd.
- Till sist satt han vid min sida utan whisky.
- Walter skriver på ett ställe att "Människans ensamhet rullar på hjul", säger Gerda och låter blicken försvinna i diset bortom det regnpiskade köksfönstret. Golfen står parkerad i ett kallgarage under huset. Vi går dit och Gerda backar ut. Pärlan är i fint skick. Lyser som röda bokpärmar i det höstliga landskapet.
- Jag låter serva den regelbundet; byta olja och kolla bromsar och allt vad som ska göras.
- Jag fascineras alltid av bilmekanikerna. De är som läkare som rör vid patienterna. En bilverkstad är som en vårdinrättning, med massor av inneliggande patienter.
Nyckelknippan består av bilnycklar och ett strumpeband. Strumpeband?
- Jag är inte feminist, men jag håller på det kvinnliga.
Gerda Anttis drömbil?
- Jaguar, säger hon först. Sen ångrar hon sig: "Nej, en sån skulle jag aldrig våga ställa ifrån mig. Det får bli en Citroën från 60-talet, en sån där som höjer och sänker sig.
En Padda, alltså. Men Pärlan kan va lugn. Gerda Antti är ett med sin bil och lär knappast byta. En inkörd och insvuren bil som lunkar på lika tryggt som en stabil Nordsvensk gör man sig inte av med i första taget.