- Och dikter lär det bli mer av. Många killar har hört av sig sen de första publicerades, och nu vill de ha mer. Sånt är kul. Att det som är litet annorlunda uppskattas.
Gunilla Johansson är undersköterskan från Kisa som älskar Ford. Utan kärleken till amerikanska bilar hade hon aldrig träffat Tommy. Var de möttes? På en Ford-mässa förstås. De bytte ringar fredagen den 13 september 2002 och lämnade vigselakten i Tommys Ford Galaxie, modell cabriolet, från 1967. Men för Gunillas del började allt i Mjölby. Hon var tonåring och raggarbrud och förälskade sig i en Mercury Cougar. Då insåg hon att det är skillnad på Ford och Chevrolet.
- Fast min första bil var en Volvo, säger hon och ett förläget leende klättrar kring hennes mun.
- Men det har jag nästan lyckats förtränga.
Solen är ett brinnande inferno när vi träffar Gunilla. Det är bara en tidsfråga innan asfalten kokar. Chefredaktör Johansson gläds.
- Det riktigt suger i kroppen när det börjar våras. Det är då bilarna tas fram, de riktiga bilarna, och sommaren ligger framför en som en lång, härlig raksträcka.
Gunillas ögonsten, ja, förutom Tommy, sonen Tobias och schäfertiken Tascha, står halvt nerplockad i garaget. Mercury Cougar 71. Muskelpaket och glidarbil på en och samma gång. Här har Gunilla och Tommy lagt ner många vintertimmar.
- Jag skriver nog både bättre och hellre än jag skruvar, men jag gillar verkligen att meka. Om inte annat tvingas man lära sig.
Vi sitter i Gunillas och Tommys vardagsrum. Gunilla har sovit ut efter ett kvällspass som undersköterska inom äldreomsorgen. Vi dricker kaffe ur muggar som det står Ford på. Och så är det dags för dagens post. Senaste numret av Classic Motor Magasin vecklar ut sig på bordet och gör sällskap med en hoper nummer av Ford Magasinet. Att Gunilla är en av Sveriges få kvinnliga chefredaktörer, därtill den enda i en genuint manlig bransch, tänker hon inte så mycket på. Chefredaktörskapet är en hobby. Eller, rättare sagt, en del av det som berikar hennes liv. Fordklubben, de regelbundet återkommande träffarna med andra medlemmar, bilkaravanerna.
- En del tror väl inte man är riktigt klok, men var och en blir salig på sin tro, skrattar Gunilla.
- Det är som en drog, vet du. Sitter vi på jobbet och fikar och jag hör ljudet av en tungt mullrande V8:a - då måste jag bara rusa fram till fönstret och kolla in vad det är för bil.
Gunilla är inte ensam. Sverige vimlar av entusiaster som lägger det mesta av sin tid och sina pengar på riktiga bilar.
- Vi är 800 medlemmar i Fordklubben i dag, berättar hon.
- Vi blir fler för varje år, och numera är det gott om kvinnor i klubben och på träffarna. Det vill jag uppmärksamma i tidningen. Vi ska skriva mer om tjejer som skruvar.
Johanssons villa i Kisa är som en sambandscentral för The Club of American Ford. Tommy är sektionsordförande. Just nu planeras sommarens aktiviteter. Och Gunilla skissar på reportageuppslag.
Och filar på dikter till kommande nummer. Inspiration hämtar hon från bland annat parets USA-resa hösten 2001. Jodå, bara tre veckor efter terrordåden gav de sig iväg.
- Lite pirrigt kändes det allt, efter det fruktansvärda som hänt, men allt gick bra, och vi fick ett jättefint mottagande.
Resan gick till Pennsylvania. Bilmarknader och mässor avverkades på löpande band.
- Vi köpte bland annat en Thunderbird-sextisexa, men den har vi sålt.
Om vintrarna går Fordfolket i ide. Det vill säga garaget. Nu väntar högsäsongen.
- Träffarna blir större och större, och man träffar hela tiden nya ansikten. Vi har en härlig social gemenskap, som alla som har nånting gemensamt.
Till årsträffen i Gränna ska Gunillas stora kärlek, Cougarn, (Tommy får ursäkta) vara fit fot fight. Men dessförinnan väntar 1 maj och demonstration i Norrköping. Eller ska vi säga manifestation. 1 maj-kortegen genom Norrköping är lika inmutad i gatubilden som de traditionella demonstrationstågen.
- 400 bilar räknar vi med i år.
En av dem rattas av Gunilla Johansson från Kisa. När den före detta raggarbruden från Mjölby, numera chefredaktören och Ford-klubbens vice ordförande glider fram i sin nedkabbade Cougart till tonerna av Dave Edmunds, Refreshments, Roy Orbison och Elvis, då känner hon att hon får valuta för de många ändlösa kvällarna i garaget.