Det är första dagen på Öknehults ridläger och Lars Hansson, ocksåkänd som kapten Hansson, gör klart vad som gäller under veckan: kunskapom hästarna och kompisanda.
Femtio tjejer i åldern nio till sexton som nyss anlänt till gårdenlyssnar uppmärksamt. Fast det är lätt att tankarna springer iväg.
-- Sen får vi reda på vilken häst vi får. Jag har önskat Nisse, enganska stor brun c-ponny med bred bläs. Jag tror jag får honom.
Corinne Rockström från Norrköping vet hur det går till på lägret.
Det är hennes fjärde år på Öknehult och hon planerar redan attfortsätta jobba som medhjälpare när hon blir för gammal för att varaelev.
-- Det tar bara typ två dar, sen är man hemma här. Ingen kan vara elak mot nån annan.
Det är nog en myt att tjejer tjafsar mer än killar. Lugnet här ärpåtagligt trots att det spritter i alla ben av längtan att ge sig ivägpå hästryggen. Alla har blivit indelade i grupper efter ridvana. Mångakänner redan varandra.
-- De håller kontakten hela året. Det har blivit en helt annan grejmed internet, säger Ingegerd Hansson, Lars dotter som tar över alltmerav organisationen av lägret.
Är det aldrig några killar med på lägret?
-- Jo, ett och annat år. 1972 var de tolv killar. En av dem hade åkt knallert hit ända från Köpenhamn, minns Ingegerd.
När hon inte leder ridläger är Ingegerd Hansson sjukgymnast ochakupunktör med egen praktik i Linköping. Hästintresset varobligatoriskt.
-- Jag började rida när jag var 5--6 år. Pappa skjutsade mig till Valla på lördagen och hämtade mig på söndagen, minns hon.
Lars Hansson, med utbildning i både infanteriets och kavallerietsridskola och med en bakgrund som chef för 4 000 hästar på I4, stårfortfarande för de teoretiska lektionerna.
-- 1876 års ridlära för svenska armén är grunden, berättar han.
Johanna Sjöblom, tolv år från Malmö, är i Öknehult för andra året.Hon ska vara med på familjelägret nästa vecka tillsammans med sin mammaoch har alltså dubbelt så mycket häst som de andra att se fram emot.
-- Personalen är mycket trevligare här än på andra läger. Och så är jag lite imponerad av Kapten Hansson, säger hon.
Efter en teoretisk lektion i hur man sadlar med filt, rider iskolsits respektive fältsits och hanterar hästen vid hoppning, samlastjejerna i grupper med sina ridlärare för ett efterlängtat besked.Efteråt verkar de flesta nöjda.
-- Jag ville helst ha Japp. Fast jag fick Hero. Den är brun och vit.Jag blev glad ändå, säger Sara Törnkvist från Kolmården, nio år ochlägrets yngsta deltagare.
På Öknehult hålls fem läger på en sommar. Däremellan vilar desjuttio hästarna i en stor hage som ligger några kilometer från gården.Ceremonin när hästarna hämtas är likadan år efter år: tjejerna skjutsasdit på en släpvagn och springer in i hagen för att hitta hästen som deska umgås med i en hel vecka.
Långt in i hagen hittar jag en lycklig Corinne Rockström med Nisse.
-- Jag är jätteglad. Han är inte så gammal och ganska barnslig. Och jättesöt.
-- Men den här är ännu sötare, ropar Johanna Sjö-blom som också fåttden häst hon ville ha: Sollyboy. Han är trots sin ringa storlek en avledarna i flocken.
Nu bildar hästar och ryttare en nästan kilometerlång karavan för attskritta tillbaka till lägret genom skogen. Det är barbackaritt somgäller.
-- Får jag ge honom en godis när vi kommer fram till backen, frågar Johanna Ingegerd som går bredvid en av de andra tjejerna.
-- Nej, godis ska de få när man har ridit klart. Det är då man ska uppmuntra, säger Ingegerd.
Ritten går till stallarna där det blir bråttom.
-- Ni ska vara klara om fem minuter, sadel och träns ska på.Kontrollera att vojlockarna sitter fast ordentligt, instruerar en avridlärarna.
Johanna tar fram sin egen låda med borstar och sätter igång.
Vad är det som är speciellt med Sollyboy?
-- Jag var rädd för att rida barbacka innan, men med honom gjordejag det. Och sedan dess har jag klarat av det. Och så tycker jag atthan är så himla söt och snäll, säger Johanna Sjöblom.