I 49 år, nästan ett halvt sekel, har han sorterat och delat ut brev, julkort, pensionsutbetalningar, paket och reklam. Till fots, på cykel och i bil.
De allra flesta dagarna med glädje i bröstet.
- Det har varit trivsamt, kul och spännande.
Kanske var det en pojkdröm som gick i uppfyllelse när han den 1 oktober 1958 fick jobb på postkontoret i Kisa.
- Nja, jag började i affär och trivdes väldigt bra på Carl Larssons speceriaffär (i den numera rivna kåken Rosenborg i Kisa).
Då hade han också stått bakom disken hos Haralds kläder och Kisa kemikalieaffär på Torggatan.
Men en timanställning vid posten lockade. Ajo vet inte riktigt varför.
Kanske var det tryggheten i en tid när mottot "Statens kaka är liten men säker" gick som en schlagerrefräng genom Sverige. För två kronor och 45 öre i timmen lade han postförsändelser i rätt fack och rätt låda.
Kollegor både nu och då säger att Ajo alltid har varit noggrann. Så noga att han strängt taget aldrig har gjort några misstag i arbetet.
- Det är klart att det har blivit fel i bland. Det finns ingen som är ofelbar, säger han, men påminner samtidigt om postens paroll: "Gör rätt från början".
Vintern 1959 fick han en provanställning i Linköping och blev kvar i fyra år. När han återvände till Kisa var det i en tid när Lundahls åkeri fortfarande hämtade posten med häst och vagn vid Kisa station för vidare befordran till dåvarande posthuset på Torggatan.
Länge var det gul cykel i statens tjänst som gällde för Ajo. Uppförsbackar och trappuppgångar i områden som Kisahus och Kulla gav spänstiga ben och starka lungor.
- Då höll man sig i trim. Jag var så smal att jag kunde gömma mig bakom en flaggstång.
Inte mycket att hugga tänderna i med andra ord. Ändå blev han hundbiten en gång på Linnégatan.
- Jag hade just lagt ner posten i lådan när hunden klippte tag i byxbenet.
Det var inte därför som Ajo blev lantbrevbärare 1975. Snarare för att få ett lockande arbete med många och roliga kontakter med människor på landsbygden runt Horn och Hycklinge.
Men det fanns undrande röster. "Ska det vara nödvändigt att ta folk från Kisa för att köra posten i Hycklinge".
Nödvändigt eller inte, det gick i alla fall bra. Varenda dag. Nästan.
- En gång mellan jul och nyår i slutet av 1970-talet fick vi ställa in all utdelning. Det var sånt snökaos att vi bara inte tog oss fram.
Nu kan det bli vilket väder som helst för Ajos del. Sin sista insats som postens budbärare gjorde han vid två brevlådor i Gibbehult sydväst om Tidersrum på fredagseftermiddagen.
Nu väntar lediga dagar tillsammans med hustru, barnbarn, lite snickeri och så fritidshuset på en ö i sjön Åsunden.