Nyligen gjorde han sin sista arbetsdag på brevbärarkontoret i Kisa. I nära ett halvt sekel har han tömt postlådor och stämplat, sorterat och delat ut brev, vykort, julkort, avier, korsband, paket, postförskott och reklam. Sedan 1990 har han dessutom varit ansvarig postförman.
Trots mängder av ösregn, motvind, snömodd och iskyla skulle han gärna köra samma tur igen om livet gick i repris.
-- Ja, jag tror nästan det. Jag har alltid trivts och har haft mycket bra arbetskamrater.
Redan i koltåldern berättade han för grannar och släktingar att han ville bli brevbärare. Varför kan han inte förklara i dag. Kanske var det de fina brevbärarcyklarna som lockade, kanske var det företrädaren Bengt Kronströms stiliga uniform som blev avgörande.
Senare i livet skulle han förstå att arbete inom ett statligt verk innebar trygghet.
-- Statens kaka var liten, men säker.
Han kunde ju ha blivit polis, precis som pappa Inge Johansson.
-- Jag var med honom i jobbet några gånger, men blev avskräckt.
Efter sju år i folkskolan i Kisa gick han till postmästare Olof Lindelöf och sökte jobb som postbiträde. Året var 1954 och brevportot kostade 25 öre.
Jan-Inge blev anställd och sen gick det fort. Aspirant i Vimmerby, Eksjö och Linköping innan han efterträdde Bengt Kronström som förste postiljon i början av 1960-talet.
Samhällets alla branta uppförsbackar och skubbet i hyreshusens trappor borde ha varit avskräckande nog, men för Jan-Inge Johansson blev det en möjlighet till träning på arbetstid. Som friidrottare i Kisa SK och Kisa AIS har han fortfarande östgötarekordet på 3,21 m i stående längdhopp. Spänstig som en gräshoppa klarade han också 1,56 m i stående höjd.
Styrka och uthållighet har också tagit honom genom sju Vätternrundor, sex Vasalopp, en Vansbrosimning och ett Lidingölopp.
Envis var han också den där vinterdagen som ny brevbärare i Kisa. I 30 graders kyla gick turen från postkontoret norrut mot Kölefors. Frostig och stelfrusen togs han om hand av en sjuksköterska som bodde utmed brevbärarlinjen.
-- Jag var som en isstod så hon tog in mig i huset och tinade upp mig vid kakelugnen.
En gång blev han också biten av en hund. Men det måste man nog räkna med. Annars är man ju ingen riktig brevbärare.
Men värst var nog ändå lantbrevbärarlinjen väster om Kisa. Häng med nu: Från posten i Kisa och vidare mot Harg, Hökhult, Klevsfall, Boxhult, Öknehult, Högtomta och till affären i Dalsro.
-- Där fick jag hämta en sockerlåda med varor som skulle till Ester i Hässlehylta. Som tack fick jag en liten Dajm.
Sen tillbaka till Dalsro och vidare mot Mjölsefall.
-- Där fick jag dra cykeln genom skogen till Gäddefall innan jag kunde åka vidare mot Björksnäs och hem över Kvarntorp.
Den fyra mil långa slingan fick Jan-Inge göra efter sin ordinarie brevbärartur under en tid när en kollega var sjukskriven.
-- Postmästarn var sträng, så det var ingen idé att säga nej.
Men det fanns också dagar och stunder när brevbärarlivet var riktigt behagligt. Som när jobbet gjordes på beting och posten var utdelad innan morgonen hade övergått i förmiddag. Eller postturen ute på landet när kaffet var nykokt och kortleken blandad för några vändor skitgubbe hos Märta och Martin.
Trots många postrån genom åren i Sverige har Jan-Inge Johansson sluppit dramatiska och traumatiska händelser i Kisa. Visserligen sprängdes bankvalvet med buller och bång i dåvarande posthuset vid Stora torget en sommarnatt i mitten på 1960-talet. Men då var bovarna ensamma i byggnaden.
Värre var det när Jan-Inge och en kollega fångade fisklöjor i Talusaån och förvarade dem över natten i ett badkar i posthusets källare. På morgonen kom en av postkassörskorna för att ta sitt regelbundna bad.
-- Vilket oväsen det blev och hon drämde igen dörren så att klockan som satt på väggen åkte i golvet.
I dag är både badkar och posthus borta. Brevbärarna utgår sedan mitten av 1990-talet från Konsumbyggnaden vid Ydrevägen. Där fortsätter Jan-Inges kollegor att sortera, stämpla och dela ut post. Och när jobbet är klart i morgon kväll ställer de till med stor avskedsfest för sin jobbarkompis.