Det är mor -- Karin Siljeholm, och dotter -- Hanna Siljeholm, som ställer ut tillsammans. Karin arbetar i lera och Hanna fotograferar. Närmare bestämt fotograferar hon stenar: skrov-liga, lena, mönstarde, varma, svarta, röda, grå ...
-- Det började som ett specialarbete i skolan, "kroppslig sten". Jag fotograferade mjuka former, sten i skärgården, mycket från Blå Jungfrun, säger Hanna Siljeholm.
-- Efter gymnasiet fortsatte jag fotografera stenar, det var inte riktigt klart i mig.
Hon kallar sin bildserie Stenmjukt och liknar stenens yta vid hud.
-- Om man tar på sig de rätta ögonen så kan man se mänskliga delar överallt, menar Hanna Siljeholm.
Att de två ställer ut tillsammans var inte planerat. Ursprungligen hörde Karin Siljeholm av sig till biblioteket i Kisa för att höra om de var intresserade av en utställning med hennes fotografier från Hagalund, Stockholm. Men kommunassisten Gerd Pettersson fick i stället syn på Karins tekannor, och blev förtjust.
-- Jag har format tekannor under många år. Sen kan jag inte skiljas från dem, jag tycker så mycket om dem, säger Karin Siljeholm.
Flera av kannorna började som skisser på ett brunt kuvert Karin satt och kladdade på under ett Hem- och skolamöte.
-- Alla går att använda, piparna går att hälla ur. Fast jag avskyr att dricka te, erkänner hon och skrattar.
Trots sin passion för tekannor har Karin Siljeholm en annan skapelse som favorit: en stor grön rund sak med taggar och litet lock.
-- Det här är en magisk urna, berättar hon. Här kan man lägga lappar med sina värsta hemligheter, att man känner sig misslyckad eller är osams med sina barn eller vad som helst. Sen tar urnan hand om dem så man slipper bry sig mer.
Den magiska urnan finns i fem exemplar, den första fick Karins syster och den senaste är tänkt till en engelsk kvinna Karin lärt känna på Internet.