Det som först tycks vara människor från mars eller dödsrikets döttrar är ungdomar från Kisa, Linköping och Norrköping.
Deras tänder, armar och ben lyser av punktljus i rött, grönt och blått, så kallade glowsticks. Två kemikalier förseglade i glas blandas och håller färgerna vid liv i fem--sex timmar. Lika länge som dansfesten varar.
Rök, ljus och ljud väller ut från scenen. Musiken är tekniskt datasvarvad med melodislingor i ständigt återkommande tongångar. Ljudvolymen ruskar om i bröstkorgen och tar mig närmare en tinnitusskada än någonsin.
Men den här lördagskvällen har de allra flesta öronproppar. Som Madde Pettersson från Linköping till exempel. Dessutom bär hon alvtröja med lång luva, tjocka lurviga muddar runt hals och handleder. På smalbenen under den korta svarta kjolen har hon vita långhåriga benvärmare.
-- Musiken, folket och stämningen, säger hon när jag undrar vad som är så speciellt med trancefester.
Men det säger ju alla oavsett, om det är visfestival, disko eller rockkonsert?
-- Ja, men här är det alltid lugnt, inget tjafs, ingen fylla eller bråk. Alla som kommer är här för att lyssna på musiken och dansa. Det är som en energikick.
Då behövs inga droger. Publiken är nyktert stadig och muskelpumpat stabil. En och annan suger på en cigarett. Annars är det Red Bulls energiläsk, Festis och godis som gäller.
Tillsammans med kompisen Emma Andersson vadar Madde in på dansgolvet i ett hav av rök där allas blickar riktas mot plattvändaren och gogodansarna. Strålkastare snurrar, stroboskopens vita, snabba och avslöjande ljus perforerar augustimörkret och ljudvolymen får kläder att fladdra.
Jag känner mig som överkörd av en stridsvagn laddad med blytunga basgångar och stålstinna diskanttoner.
Men Madde bara njuter.