Några av dem lyftes fram vid torsdagens temakväll om emigrationen. Syftet var att rikta strålkastarljuset mot det internationella projektet Emile där breven har en central plats.
Den första organiserade utvandringen från Sverige till Amerika började i Kisa. Apotekare Carl Gustaf Sundius hade idéerna. Bonden Peter Cassel på gården Bjerkeryd strax utanför Kisa förverkligade dem 1845. Det blev inledningen till att tusentals Kindabor utvandrade till Amerika på 1800- och 1900-talen.
Skälen till att söka ett nytt liv på andra sidan Atlanten var flera. Den magra torra jorden, det religiösa förtrycket och det politiska oket i Sverige skulle bytas mot en framtid i frihetens paradis Amerika.
Men hur gick det egentligen för barn, pigor, drängar och småbönder som gav sig ut på den långa sjöresan? Många svar finns i de drygt 2 000 brev som finns samlade på biblioteket i Kisa.
Gun-Britt Monell och Torbjörn Gustavsson läste valda delar ur några av breven. Dels för att ge en bild av resan över Atlanten, dels för att berätta om bosättningen i Amerika, dels det arbete som mötte utvandrarna.
"Sjöresan är förskräcklig och svår. På vårt fartyg dog (. . .) 5 och där ibland wår lille Pettergustaf som dog den 7 Julii och då kan i veta hvilken smärta vi fick i vårt bröst . . .", skriver Johan Farman i oktober 1846.
Han hade lockats av Peter Cassels löfte om ett Kanaans land som flödade av mjölk och honung. I stället mötte han, och flera med honom, svält, nöd och armod.
Cassel själv höll skenet uppe och i ett brev hem till apotekare Sundius skriver han: "Fattigdom måste vara något obekant, ty vi hava tittat in i efter utseendet ganska usla kojor, men hava funnit husfolket sittande vid dukat bord med 4 ja kanske 6 rätter till sin middag . . ."
Mellan brevcitaten framförde Josefine Rafeldt och Alve Gustafsson emigrantvisor. Under kvällen berättade också Dan Malmsten från Kulturarv Östergötland om Emile-projektet.