Det var hösten 1992 som Mirsada Jakupovic och hennes familj flydde från Kozarac i nordvästra Bosnien-Hercegovina.
Bort från kulregn och granatkrevader för att klara livhanken när kriget rasade mellan bosniaker, serber och kroater på Balkan.
– Vi kom till Kolmården 23 december och i februari 1993 flyttade vi till Kisa.
Livet som hemmafru övergick till en tillvaro som elev i svenska för invandrare.
– För mig gick det väldigt fort att lära och efter två terminer kunde jag börja studera på komvux.
"Alldeles stum"
Mirsada blev snart erbjuden praktik och senare även fast anställning vid Pinnarps camping.
Där hände det att svenska språket spelade henne spratt.
– Det var en campare som frågade efter en spann. Jag förstod inte alls och blev alldeles stum. Då sa han "hon är döv".
Mirsada visste mycket väl vad en hink var, men hade ännu inte lärt sig ordet spann.
Mera studier
När Pinnarp gick i konkurs väntade nya studier. Hon blev rekommenderad att satsa på vårdyrket.
– Jag sa "aldrig", men provade ändå på halvtid samtidigt som jag jobbade halvtid som städare.
Provjobbet ledde till anställning på heltid vid kommunens demensboende. Ekonomiskt bra, men känslomässigt svårt till en början.
– Vi bosnier har respekt för de äldre och tar hand om dem själva.
– Men nu tycker jag om mitt jobb och jag brinner för det.
"Måste kämpa"
Enligt en studie (se artikel intill) har bosnier som kom till Sverige för drygt 20 år sedan lyckats väl med att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Mirsada Jakupovic tror att kunskaper i svenska har varit en av nycklarna.
– Vi var tvungna att lära oss och du måste kämpa för det du vill. Hade jag suttit hemma och inte brytt mig om språket kanske jag inte skulle jobba i dag.
Flera av bosniakerna som kom till Kisa i början av 1990-talet flyttade snart till storstäder i jakten på arbete.
Mirsada och hennes familj stannade kvar.
– Jag träffade många bekanta i Linköping vid den tiden. När jag sa att jag fått fast jobb på heltid blev de förvånade.
Både här och där
Efter 23 år i Sverige känner hon sig mer än väl hemma i Kisa. Men fortfarande är hon också hemma i Kozarac.
– Jag besöker Bosnien varje år. Tyvärr är det inte perfekt där.
Ändå lever drömmen om att återvända.
– Det tänker vi göra när vi går i pension, min man och jag, om vi är friska.